Catfish (2010)

Sant eller inte? Och är det intressant?

Vad är sant och vad är arrangerat här i livet? Vad ligger på gränsen? Och vad är tillåtet att göra för att berätta en historia? ”Catfish” ställer genom sin blotta existens och sitt genomförande en rad frågor, som är värda att diskutera. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det är en bra film i sig själv, men den fyller ändå en funktion i någon form. Det verkar pågå en debatt - som jag själv kanske borde ta mig tid att fördjupa mig i - rörande sanningshalten i filmen, som företrädesvis marknadsförs som en dokumentär. Det finns tvivlare. Kanske är allt som händer planerat och fiktionaliserat. Mitt huvudsakliga problem är att jag länge inte bryr mig särskilt mycket, eftersom jag inte ser en storyline värd namnet förrän efter halva filmen. Sedan öppnar sig både verket mer än jag vågat hoppas, och med det flera möjligheter som var för sig innehåller både olust och viss hoppfullhet.

För att ta det från början; tre grabbar i, gissar jag, 23-27-årsåldern delar kontor. Två av dem kallar sig filmmakare. Den tredje är Yaniv eller ”Nev”, bror till en av de två andra. Han blir huvudpersonen i ett påbörjat projekt som bygger på hans kontakter via Facebook. I första hand kommer det att handla om vänskapen (med antydningar om fler möjligheter) med en ung snygg dam vid namn Megan och dessutom delar av hennes övriga familj. Från de första trevande stegen över fildelning, photoshoppande, diskussioner om konst och sedan telefonsamtal och utbyte av paket med bland annat konstnärliga produkter utvecklar sig en härva där Yaniv efter ett tag undrar vem eller vilka han egentligen kommunicerar med. Det låter intressant, i alla fall i teorin, eller hur?

”Catfish” lider i mina ögon stilistiskt av det starka beroendet av nätverksamheten. Som om, grovt uttryckt, en ständigt återkommande skärmdump vore basen för bildberättandet. I övrigt syns den filmskapande trion röra sig i sina kontorslokaler och hemmiljöer skildrat på ett visuellt oansenligt och ofta amatörmässigt sätt. Och det kan - beroende på hur man väljer att tolka helheten - vara en medveten taktik, en metod att styra oss mot idén att allt är ren dokumentär, även om det inte är det. Eller så är det dagens variant av cinema vérité, jordnära, äkta, närgånget eller elakt uttryckt konstfilm för kravlösa. Dessutom till synes en påtagligt ouppslukande intrig skapad av påfallande självupptagna personer som kunde göra något mer kreativt av sin tid.

Sedan får filmarna en liten lidnersk knäpp, eller ett anfall av desperation (av skäl vi alltså kan grubbla över) och ger sig iväg på en detektivrunda som kräver flera mils förflyttning till olika miljöer där ledtrådar kan tänkas finnas till den sanning de säger sig utforska. Fram till dess har jag i stort sett bestämt mig för att det är en fejk-dokumentär vi ser, men sedan blir både innehållet och formen bekvämare och mer spännande samtidigt. Och i vissa stycken otäckt övertygande, utan att vara en thriller i någon traditionell mening. Plötsligt verkar även filmtrion börja ifrågasätta sina egna motiv, sina teorier och motivationer och ser inte alls lika självcentrerade och -säkra ut. Något liknande djup kan skönjas. Och hela idén med filmen ser i mina fortfarande skeptiska ögon, oväntat ut som något som kan kallas en idé, som krävt en startsträcka för att få rätt effekt. Nästan. Jag kan inte riktigt förlåta den taffliga inledningen, av vilka orsaker den än ofta ser så skraltigt skamfilad ut.

Frågorna som verkligen är viktiga, oavsett vad man tror om tillkomsten av ”Catfish” är väl vad det nya internet-samhället gör med människor, på vilka sätt vi själva kan utnyttja och manipulera det och på vilka sätt det manipulerar oss till dess vi inte har kontroll över vad vi gör där. Och hur mycket det egentligen betyder. Vad vill vi tro och vad kan vi acceptera som nödlögner för att det får oss att må bättre? Jag är uppriktigt förvånad över att filmen till slut ändå kan inspirera till en sådan diskussion efter att varit starkt frestad att snabbspola mig igenom flera passager under de första dryga 45 minuterna - och sådana synder begår man ju som bekant inte när man ska skriva något insiktsfullt om en film. Hur man än vänder sig finns det etiska frågor om hur filmskapare använder sig av människor i ett sådant här berättande; vare sig det är dokumentär eller pseudo-detsamma. Och min egen jury är alltså fortfarande ute när det gäller genrebestämningen. I slutet ges en del chanser att nappa på ledtrådar och faktauppgifter som kanske kan visa var skåpet ska stå. Och använda det världsomspännande nätet för att ta reda på sanningen. Frågan är om jag verkligen vill veta...

© Johan Lindahl
2011-08-03

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Catfish
USA, 2010
Regi: Henry Joost Ariel Schulman
Med: Melody C. Roscher, Ariel Schulman, Yaniv Schulman, Angela Wesselman-Pierce

Genre: Dokumentär
Hemmabio: 2011-07-20

Sök