Zorn (1994)
Sprit, kvinnor och konst - sann bild av Zorn?
Han kom, sågs och segrade ibland, söp och slog runt. Uppenbarligen. Vad vet jag egentligen om Anders Zorn, hur mycket innan och hur mycket efter filmen? Filmen i sig såg jag väl för något dussintal år sedan men har nu friskat upp minnet och helhetsintrycket kanske inte förändrats radikalt. Zorn föddes 1860 i Mora och dog 60 år senare på samma plats. Det lär man sig inte av filmen, men det finns en del källor på nätet om honom och kan vara värt att veta ändå för att ha lättare att placera honom historiskt. Han är berömd för sina porträtt och inte minst alla kullor utan kläder som satt honom på kartan som en av Sveriges främsta i sitt slag. Hans far ska ha varit en tysk bryggmästare som han själv aldrig träffade. 1885 gifte han sig med Emma Lamm och redan då hade han skaffat sig en viss ställning i konstvärlden. Så småningom kom han att anlitas för att porträttera tre amerikanska presidenter.
Gunnar Hellström har gjort en personligt hållen historia där årtal och detaljerade inblickar i konstnärskapet lämnats därhän och fokus i stället riktas på människan som nått en viss ryktbarhet, når ännu mer och retar upp en del folk längs vägen - såväl kolleger i konstfacket som stormrika celebriteter som inte förstår sig på hans prioriteringar. Dessutom kvinnotjusare. Han kan helt enkelt inte hålla sig utan sprider sin säd i bygden, det vill säga Dalarna, när han inte är någon annanstans i världen och vinner priser eller målar porträtt på beställning.
Hustrun Emma lider i tysthet och det är tydligt att det varit ljumt, för att inte säga kyligt och kärlekslöst i äktenskapet en längre tid, om det nu fanns en glöd från början. Eller...tyst och tyst. Ibland kan inte hon hålla sig ifrån spydigheter, bitter självömkan eller några sanningens ord om vad makens livsstil ställer till med, rent socialt och förtroendemässigt. Deras drabbningar fyller också funktionen att reda ut deras respektive klasstillhörigheter och varför de har svårt att se saker på samma sätt. Hon härrör från ett övre skikt, en judisk släkt med vissa resurser medan han i praktiken kommit sig upp från ett lägre kast och har jobbat sig uppåt men fortfarande känner revanschlystnad och därför lätt kommer på kant med andra som han uppfattar se ner på honom. Eller sådana som han själv ser ner på för att de inte kan konsten, alltså åstadkomma riktig konst. Och det gäller de flesta i branschen.
En kvinna rör hans hjärta mer än andra, amerikanskan Emelie som han inleder en affär med i Paris trots att de båda är gifta på varsitt håll. Ödet eller deras egen obeslutsamhet hindrar dem från att ta steget fullt ut och rymma iväg tillsammans, men deras vägar korsas fler gånger. Vem är han, Zorn, lysande kreatör med den typiska självförbrännarandan eller en patetisk föredetting som aldrig kommer över sina egna underlägsenhetskänslor och tvångsmässigt måste konfrontera allt och alla? Hans bäste vän är tecknaren Albert Engström som delar hans svaghet för starka drycker men tar det lugnare med kvinnorna, även om hans egen fru inte precis verkar göra honom lycklig.
Prästen i filmen, han fyller samma kostym som präster brukar göra i svenska filmer, alltså det ena av två alternativ; den förmanande, stränge och uppfordrande syndapredikaren som har en del fog för sig med tanke på alla barn utan fäder som han plikttroget registrerar å yrkets vägnar. Mot slutet blir han lite väl schematiskt dömande och schablonartad, men vad vet jag? Han kanske fanns på riktigt. Fanns den här Anders Zorn på riktigt?
Bra insatser av Liv Ullmann som den lidande fru Zorn, och Linda ”Crocodile Dundee” Kozlowski som älskarinnan Emelie inte minst. En del biroller blir omedvetet komiska i internationell miljö, där det lyser igenom vilka som verkligen talar sitt modersmål och vilka som ska föreställa exempelvis jänkar utan att vara det. En relativt ung Rikard Wolff är med i en scen som Isaac Grünewald, en av alla kolleger som Zorn spyr galla över. Jarl Kulle är också med en stund som kung Oscar II. Flera av rollerna är egentligen mer cameos än något annat.
Jag mindes filmen som långsammare men inser nu att den rör sig framåt ganska stadigt och med en behaglig rytm, även om den knappast gör anspråk på status som storverk och trots Hellströms dubbeljobb som regissör och aktör aldrig riktigt berör på fullaste allvar. Jag tror att Hellström själv trodde sig om att ha nått djupare än han faktiskt gjorde. Men jag gillar insikterna som tar sin tid att uppnås, där mästaren, den levnadsglade men inte alltid så moget övervägande mannen från Dalarna ångrar en del av sina val och anar att det fanns mer som han missat.
© Johan Lindahl2011-08-16