Lord of Illusions (1995)

"I was born to ..."

Det är inte så många i Sverige som verkar ha sett den här filmen, och det gör inte så mycket. Själv har jag inte någon vidare respekt för vare sig den eller dess upphovsman, men det hindrar inte att jag faktiskt med jämna mellanrum plockar ner den ur videohyllan, stänger av hjärnan och trycker på Play.

Clive Barker vill så gärna uppfattas som Visionär. Problemet är att han inte har någon vision (det närmaste han kommit är i novellen "In the Hills, the Cities"). Därför hoppar han mellan olika mytologiska tuvor och skapar en ny världsbild för varje bok eller film och strör in några ord och namn från bibeln och andra religiösa verk för att det ska kännas som något mer än vad det är. Det är det inte. Lovecraft exempelvis, trots alla sina brister, hade iallafall förmågan att tro på det han gjorde, att hålla ihop sina berättelser så att de skapade en större helhet. Barker skapar ett allt större och allt mindre intressant potpurri.

Vad Barker däremot faktiskt har, det är bildsinne. Vare sig han jobbar i bok- eller filmform skapar han ofta scener som sticker ut ur mängden. Han är en hyfsat kompetent illustratör som gjort egna omslagsillustrationer och även storyboardar sina filmer. Resultatet blir, som sagt, snygga scener.

Han har också ibland en kapacitet att göra en illa berörd. Det är visserligen inte den svåraste av konster, men i sina bästa (om det är rätt ordval) stunder målar han upp scenerier som skrämmer djupare och vassare än de flesta skräckfilmer.

Det finns några sådana ögonblick i "Lord of Illusions". Det finns scener som både är snyggt polerade och samtidigt rått grymma. Det finns en ganska mysig, om än konstlad, film noir-stämning och några lyckat udda karaktärer.

Tyvärr finns det också en hejdlös massa bullshit. Om Barker kan skrämma med bilder så är han samtidigt en famlande amatör när det gäller otäcka repliker.

"Taste the Darkness, De Morgue. It's been waiting for you." Varje gång jag ser den scenen suckar jag tungt i en blandning av irritation och leda. Hallå djupare mening, var är du!? Det blir bara fraser.

Filmens huvudperson, Harry De Morgue, känns igen från ett par av Barkers noveller. En privatdetektiv med en tendens att hamna i övernaturliga fall, dömd att gå längs "den tunna linjen mellan himlen och helvetet", som det uttrycks i en av de där ihåliga fraserna. Hur huvudperson han än är, är han också en av filmens största svagheter. Han saknar personlighet, hans handlingar saknar ofta synliga skäl. Lite samma sak kan sägas om Dorothea (Famke Janssen), Harrys romantiska intresse i filmen. Om man skulle knacka på henne skulle det eka ganska tomt.

Bättre är Butterfield, Nix och Swann (som synes gillar Barker inte vanliga namn). Nix är den övernaturligt bevandrade mästare som i filmens prolog blir levande begravd av sin unge och ganska mesige lärling Swann. Swann har nämligen insett att trots de magiska förmågor och de hemligheter som Nix kan dela med sig av, så är han för ond för att få hållas. Nix lilla sekt (som utan tvekan är Barkers konstiga uppfattning om kristna människor) flyr och Swann försöker glömma och försörjer sig som illusionist, frånsett att han i hemlighet skapar tricken med hjälp av riktig magi. Butterfield - Nix lojalaste undersåte och filmens kanske bästa karaktär - har dock inte gett upp hoppet. Han tänker finna och återuppliva sin minigud. I denna händelsekedja blir vår Harry en ofrivillig länk.

Det återkommande temat är magi kontra illusion. Det förra är, enligt Barker, på riktigt, medan det andra är trick. Med filmens titel i bakhuvudet skulle man kunna tro att en raffinerad historia kring verkligt kontra overkligt var på väg att målas upp för oss. Hoppas inte för mycket ...

Det bästa ögonblicket är när Nix, lite urskuldande, förklarar sina egentliga planer. "I was born to ..." Mycket citatvänligt, men jag tänker inte avslöja slutet på meningen här. Inte ens halvdana filmer ska spoilas för mycket.

Det finns flera andra bra ögonblick i "Lord of Illusions" - Swanns misslyckade illusion med glimmande svärd som faller genom luften och genomborrar både armar och ben, sektmedlemmarnas grymma öde och den vasstandade skinheadens underliga frånfälle. Det är dock inte en bra film, och kanske just därför kan man se den flera gånger. Eller kanske ingen gång. Spelar faktiskt ingen roll.

© Anders Lindahl
2002-06-29

Originaltitel: Lord of Illusions
USA, 1995
Regi: Clive Barker
Med: Scott Bakula, Kevin J. O'Connor, Famke Janssen, Vincent Schiavelli, Barry Sherman, Sheila Tousey, Joel Swetow, Joseph Latimore, Susan Traylor, Daniel von Bargen

Genre: Skräck, Mystery

Sök