The Axis of Evil Comedy Tour (2008)

Kvartetten som sprängde...

Fyra komiker på en scen i Santa Ana, Kalifornien år 2006. De har alla bakgrund från olika delar av mellanöstern, men är stationerade i USA och delar med sig av sina erfarenheter, syn på politiska frågor och en hel del annat. Inspirerade, kan man säga, av ett redan klassiskt, eller infamöst anförande av George W. Bush i januari 2002 angående ”ondskans axelmakter”, en formulering som i grunden ska ha författats av talskrivaren David Frum men även lär ha ändrats från ”hatets axelmakter” någon timme innan talet hölls. Talet slog an tonen för mycket av USA:s utrikespolitik för flera år framöver. Att sedan de utpekade staterna Iran, Irak och Nordkorea inte precis utgjorde en enad front mot väst var en annan sak som inte hindrade Frum från att se likheter med framförallt Japans och Tysklands agerande under andra världskriget.

Några smakprov, utan att spoliera nöjet med hela föreställningen genom att avslöja alla deras bästa punchlines - en liten utmaning i sig:
- Det är härligt att se så många människor från mellanöstern samlade på ett ställe - frivilligt! skanderar Dean Obeidallah efter att ha förhört sig om hur många i publiken som har det ursprunget. Själv är han uppväxt i New Jersey med en palestinsk far och en italiensk mor. Det var skillnad att vakna upp den 11 september med ett arabiskt muslimskt efternamn mot hur det var tidigare. Han kommenterar det vid den här tiden nya inslaget på flygplan att förbjuda vätskor i kabinen. Och att bokutlåning på bibliotek registreras enligt Patriot Act. Teorin om varför? President George W. Bush (för det var ju fortfarande han som satt i Vita Huset vid den här tiden) är avundsjuk.
- Jag säger inte att han inte kan läsa, men han föredrar nog att andra läser för honom...

Mediebilden av araber hamnar antingen under militanta terrorister eller 'möjliga' militanta terrorister. Och visst kan en mening låta helt annorlunda om man bryter på fel sätt. Kan det behövas en ny medicin för araber? frågar sig Obeidallah. Inte minst för att slippa plockas ut i ”slumpmässiga” kontroller vid flygplatser och inte se ut som flera av de mest efterlysta på FBI-listan. Han lanserar ett motgift - Arabagon (Arab be gone?) som gör det lättare att smälta in i mängden genom att förändra språkbruk, hårväxt med mera. Vita människor drabbas inte kollektivt för någras synder, såsom företagsskandaler, Paris Hilton eller countrymusik. Till skillnad från araber, konstaterar Obeidallah som ångar på i högt tempo, får igång publiken och gör så utan att använda det mest vanliga greppet ståuppkomiker tar till - sexanspelningar. Det är överhuvudtaget ganska sparsamt med den sistnämnda stapelvaran i den här showen.

Ahmed Ahmed (med rötterna i Egypten?) har skenbart en mer flegmatisk stil men levererar ändå sina poänger snabbt och effektivt. Efter 9/11 ökade hatbrotten mot araber och muslimer med 1000 procent, har han hört.
- Men det placerar oss ändå bara på fjärde plats, efter svarta, homosexuella och judar. Jag vill vara nummer ett i någonting!
Hans eget namn sammanfaller för övrigt med en efterlyst terrorist, vilket är en av orsakerna till att han ogillar flygningar. Ahmed fördelar sina svingar mellan politiker, terrororganisationer och araber som tar alldeles för lång tid på sig att inleda meningar. Och den intressanta kontrasternas marknad som kallas Dubai, där damer i heltäckande sjal samsas med män i minimala badbyxor på stranden och moskén är granne med diskoteket. Hyckleri finns överallt och muslimer och judar har en hel del gemensamt, som att inte äta fläsk eller fira jul och att skrika i telefon även när det inte är nödläge. Skådespeleri var något han slutade med för ett antal år sedan efter överdriven typecasting som terrorist. Han drar ett exempel, som han inte namnger, men bör ha varit ”Executive Decision” där han var en av flygkaparna. Han ville egentligen inte men det var för bra betalt för att tacka nej till, vilket han beskriver med viss självdistans.

Aron Kader är palestinier nummer två i kvartetten. Han är nog också den som bäst behärskar imitationer och olika accenter. Dessutom har han mormonsläkt på mödernet vilket skapat en del komplexiteter i livet, men kanske inte lika många som för kusinen med förnamnet Jihad.
- Han tar bussen numera. Kan inte ta flyget...
Kader hälsade på släktingar i Jordanien strax efter 9/11 där araber älskar att svära på engelska, ”för de tror inte att Gud kan höra dem då” och att racka ner på USA, men samtidigt älskar Burger King, Pizza Hut och Starbucks. Även på berget Sinai regerar amerikanska produkter i form av småpojkar som säljer Snickers med mera. En Coca Cola kan man få tag i överallt på jorden. Och hur många militärbaser har USA runtom i världen? 149 länder.
- Jag visste inte att det fanns så många länder...
Kaders Bush-personifiering är inte dum. Inte minst mimiken. Liksom iakttagelserna kring den dåvarande presidentens sätt att ducka för obehagliga frågor genom att framhålla något självklart och distrahera lyssnarna med klichéer. Han leker med tanken att presidenten skulle tappa fattningen helt och hållet under en presskonferens och spekulerar i hur det skulle mottas av en majoritet amerikanska medborgare.

Maz Jobrani från ”Irans förorter” förklarar skillnaden mellan araber och iranier, eller perser som de senare egentligen föredrar att kallas. Perser talar till exempel mycket långsammare och vill hellre associeras med katter och mattor. Han avslöjar att han får besynnerliga frågor av amerikanska vänner när bensinpriset går upp, som om han skulle veta svaret på varför. Eller när nästa terrordåd inträffar - ”What's the word on the street?”. För övrigt ska man inte skämta om sådant i e-mail, i varje fall inte i hotmail, där man kan bli flaggad och få kontot stängt om man uttrycker sig oförsiktigt, vilket Jobrani har erfarenhet av och återger dem med sin konstant hyperaktiva scenstil.

Jobrani predikar gemenskap och samförstånd mellan religioner och kulturer och återger en trevlig sabbatsmiddag hemma hos judiska vänner, men minns att ”när jag tog på kippan började jag få affärsidéer”. Även han ser stora problem med mediebilden. Hur porträtteras iranier och mellanösterniter i amerikansk TV? Alltid med något negativt. Men européer kan också ha sina skygglappar. Ett konkret exempel är hur Zinedine Zidane ”blev” algerier i stället för fransman efter att ha skallat italienaren Materazzi i VM-finalen 2006. Stereotyper bryts i betydligt större utsträckning av asiater i reklamsammanhang, men knappast av folk från mellanöstern, särskilt inte som piloter i reklam för flygbolag. Opium är orsaken till att iranska ledare inte kan låta bli att förolämpa USA, vilket är mindre intelligent eftersom USA bombat båda grannländerna. Han ger sig också på Bush en sväng (frestelsen var väl svår att undvika) och är också den som utan omskrivningar tar sig an ämnet Usama bin Ladin. Och allt ont är inte mellanösterns fel. Som mjältbrandsattacker och energibortfall, trafikstockningar och liknande. Det kan vara hillbillies eller Enron som ligger bakom också.

Sammantaget är ”Axis of Evil Comedy Tour” en bokstavligen dryg timme som känns allt annat än dryg och definitivt håller att ses om ett par gånger. Det har jag gjort. Tiderna har kanske förändrats en del sedan showen spelades in, men inte så mycket att poängerna går förlorade. Tyvärr, kanske jag borde tillägga.

© Johan Lindahl
2011-08-11

Originaltitel: The Axis of Evil Comedy Tour
USA, 2008
Regi: Michael Simon
Med: Ahmed Ahmed, Aron Kader, Maz Jobrani, Dean Obeidallah, Loni Love

Genre: Komedi, Politik, Religion/filosofi
Teman: 11:e september och därefter

Ingår i följande teman

Sök