Piranha (2010)

Våt mardröm

Pirayor är som farligast i lågvatten. Då får de panik och blir mer aggressiva än annars. Åtminstone är det vad jag uppfattade i en dokumentär om Amazonas för några år sedan, och det är i det området som den laxkarp-besläktade fisken rör sig normalt sett.

De har inte precis ansträngt sig för att vi inte ska associera till ”Hajen” - Alexandre Aja & Co. Det är löjligt uppenbart att vi skola tänka i sådana termer redan när en fiskargubbe i form av Richard Dreyfuss gnolar i sin båt och plötsligt känner skakningar som skvallrar om något helt otänkbart. Han hinner inte grubbla mycket över de långsiktiga följderna, kan tilläggas. Definiera cameo. Det här är en sådan.

Ur en klippskreva har en ny värld öppnat sig för första gången på årmiljoner. En sjö under sjön, faktiskt. Spännande, tycker några dykare som vill utforska fenomenet. Samtidigt är det så kallad ”spring break” för tusentals ungdomar som traditionellt kommer till Lake Victoria för att förlusta sig. De flesta har bara en sak i huvudet. Eller kanske tre. Ha kul. Ha sex. Hamna i vattnet. De är svåra att stoppa, inser sheriff Julie (Elisabeth Shue) alldeles för sent. Redan när hon börjar ana oråd och annalkande fara finns ju semestersäsongens hägrande inkomstkälla där och gör den allmänna tveksamheten stor inför att ställa in festen. Precis som i... ”Hajen”.

Fiskarna är mindre, men betydligt fler. Och de är hungriga. Lagom till deras oväntade utsläpp från underjorden, eller undersjön, kommer givetvis en uppsjö unga fräscha näringsämnen till platsen. Mums. Främst i form av brunstiga tonåringar. Sedan finns några lokala talanger också, som Julies son Jake (Steven R. McQueen), han som aldrig får ha roligt eftersom han ska vakta småsyskonen men nu får ett erbjudande det är svårt att tacka nej till. Kelly, flickan han gärna spanar in men är för blyg att stöta på, hänger också på samma båt i bukten. Ombord är det en wannabe-regissör som planerar programmet, med förkärlek samlar ihop några ”wild girls” och slår på kameran, men han behöver en guide i grannskapet.

Småsyskonen håller sig inte heller hemma, utan ställer till det för sig. Det handlar här om familjen vi förväntas bry oss om mitt i alla mestadels anonymt svallande hormoner i semesterparadiset. Och redan i början kan man gissa sig till hur väl filmen följer de uppgjorda reglerna för vilka som överlever eller blir till, i det här fallet, fiskmat. Sanningen är, trots en synbar frigjordhet, att ”Piranha” är ganska konservativ i vissa avseenden. Om det varit en hund med i handlingen är jag nyfiken på hur den klarat sig. Hade den hyperklassiska hållningen eller sinnet för svart humor tagit över hos filmmakarna?

Visst vore filmen hycklande och dubbelmoralistisk om man tog den på allvar. Tanklösa tonåringar kastar bikiniöverdelar och ibland även underdelar åt sidan, som i en i sammanhanget estetiskt finstämd sekvens på temat havsnymfer. Wet t-shirt-tävlingar och ölhävning dominerar strandlivet och den amoraliske 'regissören' Derrick (Jerry O'Connell) framstår som en manipulativ buffel och omedelbar kandidat för näringskedjans absoluta bottenskikt. Samtidigt frossar filmen själv i alla sexanspelningar, unga exponerade kroppar och allt annat som hör till för att nå en målgrupp i huvudsak mellan 15 och 25 år. Eller? Extramaterialet på DVDn gör det klart att ”Piranha” 2010 (som ska vara ett slags nyversion av Joe Dantes pirayarulle från 1978, ej sedd av mig) är gjord av folk i min ålder som minns en annan era av exploitation och vill återuppliva den, lika mycket för sitt eget nöje som för en yngre generations. Och all denna exploatering, eller vad vi ska kalla den, genomförs med en bekymmerslös brist på anspråk och högre pretentioner. En lekstuga som ofta är rent korkad men sällan trist.

Om jag inte sagt det redan så är det rätt slafsigt mitt i allt det skrattretande; rent makabert, inledningsvis med en del mogen avvägning men efterhand utvecklat till ett sådant blodbad med i första hand okända offer att det mer liknar freakshow och fransk burlesk än godtagbar nagelbitare. De mest kända namnen i rollistan har i regel mest punktinsatser att ansvara för. Christopher Lloyd är den kufiske lokale fiskvetaren med excentriska drag och avspänningskomisk funktion - vad annars skulle han göra här? Ving Rhames assisterar utan åthävor Elisabeth Shue i ett par scener och tänder till på slutet i hård kamp med hotet från under ytan, medan Shue själv är den sammanhållande länken i vuxenvärlden, den som ska lösa alla problem och hålla huvudet kallt i ankdammen som blir ett slagfält. Hon är väl den enda som hinner med något mer allvarligt menat skådespeleri och reagerar mer realistisk (relativt sett) medan lejonparten av reaktionsmönstren följer filmiska principer. Skräckfilmsprinciper. Ibland syns det stora hål i verklighetsuppfattningen, men som sagt: det är en sådan film...

Häng inte upp er på sådana detaljer om konceptet med havsbris (OK, från sjön), hormoner, hajsubstitut och human hackmat verkar lockande. Skalperingar, kastreringar, dekapiteringar och hudflängning i mängd väntar. Hur är det med effekterna? Pirayorna ser ungefärligt lika mekaniska ut som anakondan i ”Anaconda”, men jag vet inte hur vitala monster det går att skapa med sådana urdjur som prototyper. Fiskar i allmänhet har ju inte naturens mest fascinerande fysionomi. Stympningar och sönderslitna människor varierar i realism, men blir snart till upprepningar med en del markerade utvikningar som inte kommer helt oväntat.

Förmodligen är det här inte kvalitativt försvarbart i särskilt många kategorier, men lever upp till DVD-omslagets devis ”ett frosseri i Blood, Breasts and Beasts” som tydligen inte gick att översätta från svengelska till ren svenska med önskvärd schwung.

© Johan Lindahl
2011-07-08

---

DVD / Blu-ray

Tillbaka till 1980-talets "guilty pleasures”. Dit ville franske regissören Alexande Aja och var inte ensam. Mer humor och ”boobs” åt folket, som det brukade vara i skräckfilmer förr, tycker manusförfattarna, av vilka en heter Pete Goldfinger. Det kan man få reda på i extramaterialet från Noble. Enligt Shue är förresten Aja inte bara en fantastisk actionregissör utan även en fena på att ge personregi och bry sig om rollfigurerna. Wow. Aja själv hymlar inte med sitt tilltag att engagera Richard Dreyfuss till öppningsscenen. Kelly Brook som spelar en av de glada frigjorda ungdomarna gör en hygglig imitation av regissörens accent och förklarar att fransmän har en förmåga att få sin vilja fram med sin speciella charm som vapen. Och Aja kontrar med att berömma alla statister som agerade så trovärdigt under 'massakern'.

---

Originaltitel: Piranha
USA, 2010
Regi: Alexandre Aja
Med: Elisabeth Shue, Jerry O'Connell, Steven R. McQueen, Jessica Szohr, Adam Scott, Kelly Brook, Christopher Lloyd, Ving Rhames, Eli Roth, Dina Meyer, Richard Dreyfuss

Genre: Sex, Skräck, Thriller
Hemmabio: 2011-04-27
Teman: Djur som bråkar

Ingår i följande teman

Sök