Loco Fever (2001)

Om kärlek, marknadsekonomi och skaldjur

En rolig, mänsklig och rörande film. Låter som något man läser på ett videoomslag. Men "Loco Fever" är sådan. Ovanligt mycket sådan.

Chile, modern tid. Canuto dyker upp på en byggarbetsplats och hämtar med sig sin gamla polare Jorge. Han har ett smart och inkomstbringande jobb på gång i deras gemensamma hemby, och försäkrar sin orolige vän att inget fuffens ska försigkomma, den här gången. De ska bli rika på Loco-fisken, ett litet skaldjur som bara får fiskas under några dagar varje år. Canuto har en japansk, eller kanske kinesisk, kund som vill köpa hela byns fångst och det gäller bara att agera mellanhand och kamma in provisionen.

När Canuto står i fören på båten och med den ständiga cigaretten i munnen ser sin gamla hemort komma allt närmare anar man både den naturliga nervositeten inför att åter möta det man lämnat bakom sig, och något mer. Detta något mer ligger som en mörk, hotfull molnbank borta vid horisonten under hela filmen.

Byn är en påfallande vacker plats, där bergen inramar vattnet och de ruffiga husen och understryker känslan av att man är långt från stora världen, nästan i en egen liten värld med sina egna regler. Prästen agerar också borgmästare och har hand om radiostationen, där folk lämnar meddelanden till varandra och lyssnar på en följetong som framförs av prästen och en äldre tant. Den relativa idyllen raseras förstås när Canuto och hans tystlåtne asiatiske kumpan kommer med sitt generösa erbjudande om dubbla pengarna för årets fiske, bara all fångst går direkt till dem. Ett smärre kaos uppstår, och strax kommer en båt med prostituerade som känner vittringen av pengar, till fiskarhustrurnas stora förtret.

Wood menar själv att marknadsekonomin har blivit en lika självklar del av chilenarnas liv som tidigare det politiska systemet eller religionen, och det är inte svårt att se avsikterna att göra en sedelärande film. Girighet leder inte till lycka är en tydlig och faktiskt ganska väl presenterad tes som framförs. Lika mycket är den dock en film om kärlek. Canuto försöker blåsa liv i en gammal kärlek med barägarinnan, och Jorge lär känna hennes servitör, och på något märkligt vis känns deras affärer väldigt engagerande. En cynisk horas monolog om kärlek och äktenskap är lite smått brilliant, och som ett återkommande tema har vi relationerna i radiosåpan, som faktiskt skrivs om mot slutet för att lyssnarna ska bli glada. En kärleksfilm som inte blir slipprigt fånig, och som inte nödvändigtvis slutar lyckligt.

Loco Fever är ovanligt bra på många sätt. Här finns så många övertygande skådespelarprestationer att det inte är någon mening att nämna namn. Det där ansträngningslösa sättet att gå in i en karaktär och vara den känns som regel snarare än undantag. Manuset är sammanhållet, logiskt och ändå överraskande och framförallt finns det en härligt mänsklig och sympatisk ton i det hela.

Loco Fever är dock i slutändan en ganska liten film. Trots alla dess förtjänster och de teman som spirar ut från den finns det något närmast oansenligt över den. Det gör det svårt att trumpeta ut "se den!" och tilldela den en massa eftertraktansvärda russin. Det får väl bli tre starka stycken och det enkla konstaterandet att jag gillar den starkt.

© Anders Lindahl
2002-01-26

Originaltitel: La Fiebre del Loco
Chile/Spanien/Mexiko, 2001
Regi: Andres Wood
Med: Emilio Bardi, Loreta Moya, Luis Dobo, Tamara Acosta, Maria Izquierdo, Julio Marcone, Luis Margani

Genre: Drama, Komedi
Teman: GFF2002

Ingår i följande teman

Sök