Död snö (2009)

Mer ploj än plot, mindre kul än väntat

Jag tänker i följande recension ignorera den oskrivna regeln om att man inte får kritisera filmer som inte försöker vara bra. Det får man nämligen visst göra!

I prologen möter en rädd tjej någonstans i fjällen något farligt till tonerna av Griegs "I bergakungens sal" (ett stycke som verkar ha fått en film-revival på senare år, senast i "The Social Network"). I en bil någonstans i fjällen sitter ett snackande killgäng. De berättar om hur tjejerna i den andra bilen är. I tjejernas bil berättar de om hur killarna är. En käck tjej har bestämt sig för att gå över fjällen, men det har vi ju redan sett hur det gick. Hon har inte fått zombiememot.

Väl framme tar en av dem scootern till stugan - för givetvis är de på väg till en stuga - medan resten får gå. En av dem presenteras som en filmnörd så att vi inte ska bli förvånade när han börjar leverera metareferenser. Vi blir inte förvånade, bara besvikna över hur dåligt han gör det. Den obligatoriska dåliga mobiltäckningen presenteras och metaironiseras över i en dialog som väldigt snabbt tappar bort sina egna regler. Usch, hela metagrejen är bland det lamaste jag sett i den vägen. Förväntas vi applådera åt en Braindead-tröja och några citat från superkända filmer eller en nördfantasi om den medciterande baben som fått alldeles för stort utymme ...?

(Tydligen är de förresten läkarstudenter allihop. Ska inte sådana festa rätt hårt? Jag är besviken!)

En konstig farbror dyker upp och väcker obehag, svär och delar ut exposition. Han spelas för övrigt av veteranen Bjørn Sundquist som var med i svensk-norska serien "Röd Snö". Som jag plötsligt känner för att se om, den var väl både kuslig och mysig ... ?

Hur som helst: tydligen hände det något där i fjällen under andra världskriget. Inte samma saker som hände i "Röd Snö", ännu hemskare saker. Och snart nog börjar det förstås hända saker igen. Ja, det är ju med nazistzombies som den här filmen har sålts in och det har nog räckt ganska långt just med det tillkännagivandet för att hitta distribution. Typ så här:
- Jag ger er inte inte bara a) zombies och b) onda nazister utan det bästa av två världar: nazistzombies!! Och så är det norskt! Bara en sån grej!!
- Dra på trissor, var skriver jag på!?

Jag blir dock aldrig riktigt klok på vilken sorts medioker film "Död Snö" försöker vara. Jag vet inte om det är menat som en medioker skräckkomedi eller en medioker old school-skräckis med glimten i öga. Hur det än är med den saken är filmen väldigt länge inte särskilt rolig och definitivt inte särskilt spännande eller skrämmande. Och så är de zombies vi först ser blixtsnabba. Kanske för att man slipper mejka så mycket om de bara swischar förbi. Sent om sider saktar de ner, eftersom filmskaparna inte orkat skriva ner sina egna regler.

Så här blir det när man kommit på en smårolig idé och bara vill få en film gjord, och kvickt ska det gå! Ingen orkar fundera ut särskilt mycket som faktiskt fungerar, vare sig på humor- eller spänningsplanet. 'Sunny Beach'-skämtet faller så platt att alla andra skämt som ansetts ha fallit platt tidigare i världshistorien nu kan se sig som upprättade.

Runt halvtid avslutas ändå fasen av isolerade dödsfall och vad som hade varit spänningsbygge i en film där man hade försökt bygga spänning, och den riktiga zombieinvasionen inleds äntligen med skiftande grad av makeup-bragderi. Tids nog hittar de överlevande sin inneboende zombiedräpare och framför allt en av killarna visar lite initiativförmåga.

Då kommer också äntligen liiite påhittighet och några blodiga skratt. Det känns helt klart som om alla idéer som användes för att sälja in rullen till finansiärerna hamnade här. Resten är pliktskyldig prolog. Tarmklättrandet, fågelboet och den misslyckade molotov-cocktailen är onekligen små ljusglimtar, likaså amputationsscenen precis mot slutet, men vi är ändå ljusår ifrån nämnda "Braindead".

"Tucker & Dale vs. Evil" är ett bra exempel på vad man med lite fantasi kan göra med en till synes överbefolkad skräckgenre. Det här känns från start som ett exempel på motsatsen. Här nöjer man sig med att gå från old school-enkelhet till slabbehumor med ett eller två smått originella gags.

Jag har inte pratat så mycket om manuset. Det har inte de som skrev manuset (regissör Tommy Wirkola plus en Stig Frode Henriksen) heller gjort, inte ens med varandra. De har pratat om enstaka scener. Så mycket törs jag lova, utan att egentligen ha en aning. Vad gäller filmens trumfkort, zombie-nazistsoldater, så har de fått en okej look på dem i alla fall. De har som sagt inte riktigt bestämt sig för ifall de är övermänskligt snabba eller inte, men det är inte filmens största problem.

Jag är säkerligen lite ensam om att tycka det här, i den mån det ens finns andra som orkar ha en åsikt i ämnet, men jag tycker faktiskt att "Kallt byte" är höjdpunkten i den norska skräckvågen hittills. Den visste vad den ville vara för film och var den filmen. "Rovdyr" var kort och gott för tråkig. "Död snö" är kort och gott ett studentikost mischmasch.

Den allra snällaste delen av mig kan tänka sig att dela ut en svag tvåa. Det är en ren formalitet. Här finns inget att hämta som det inte finns mer av i oräkneliga andra skräckkomedier. Förutom möjligen just kombinationen nazister och zombies, och ärligt talat känns inte den idén längre särskilt rolig.

© Anders Lindahl
2011-06-25

Originaltitel: Død snø
Norge, 2009
Regi: Tommy Wirkola
Med: Jeppe Laursen, Charlotte Frogner, Jenny Skavlan, Bjørn Sundquist, m.fl.

Genre: Komedi, Skräck
Teman: Zombies Zombieveckan 2011

Relaterat: Kallt byte (2006)

Ingår i följande teman

Sök