Not Forgotten (2009)
Mindre minnesvärd mexikansk mystik
Vissa saker kan aldrig glömmas - eller förlåtas, förklaras högtidligt i en voice-over som följer oss med jämna mellanrum som grädde på moset i en redan tämligen ansträngd anrättning. Välvilligt kan jag sträcka mig till att kalla ”Not Forgotten” en i portioner passabel ”guilty pleasure” men om du som jag ser inledningen och anar en funktionell men knappast formfulländad genrefilm i antågande, kan jag barmhärtigt avslöja att den definitivt inte kommer att bli bättre. Sakta men säkert sugs allt som i början möjligen kan passera som realism ut i ett svart hål och vi får en ockult thriller som rycker i alla trådar den kan hitta, utan att lägga till något nytt nämnvärt i denna genre.
Jack Bishop lever med sin dotter Toby och nya fru Amaya i Del Río, en texansk småstad vid gränsen mot Mexiko, med medföljande multikulturell eller åtminstone bikulturell och tvåspråkig karaktär. Han arbetar med något i bankbranschen och hejar på sin dotter när hon spelar fotboll. I bakgrunden finns ett trauma där första frun uppenbarligen omkommit, men vi får inte veta hur, när, var eller varför. En hotbild etableras, liksom mystiska riter där folk skär sig i handflatorna och åkallar Gud på ett sätt som tydligen inte helt välsignas av den etablerade katolska kyrkan.
Dotter försvinner. Kidnappning? De vanliga misstänkta synas i sömmarna, dagarna går, FBI kallas in och river upp alla getingbon de kan hitta. Amaya övertalar Jack att söka hjälp från en sierska eller vad hon nu rätteligen borde kallas. Korta flasbacks, minnesfragment och suggestiva ljudstråk ska försätta oss i rätt stämning. Samtidigt framgår det efter någon halvtimme att här kan vi säkert förvänta oss en del överraskningar och obehagligheter, men det är inte lika säkert att vi kommer att bry oss om dem, eller vem de drabbar. Personteckningen här är på samma B-nivå som hela filmen demonstrerar; vi rör oss på grunda vatten där de ockulta inslagen fyller samma funktion som regelbundna besök på bordeller och strippklubbar - ner i samma dekadenta mylla som så ofta använts förr och åtminstone kan locka publiken in i storyn en stund. Men det brukar inte räcka som skäl att välsigna slutresultatet om det inte finns något i grunden intressant att berätta, och detta med något slags övertygelse. Och det vill jag hävda att det inte gör här heller.
Jag har sett värre, och betydligt bättre exempel. Här varvas fattigmans-”A History of Violence” med stigmatisk symbolik, voodoo-vibbar och allsköns otroligheter. I marginalen kan man blinka till åt bekanta ansikten som Benito Martínez från den betydligt vassare TV-serien ”The Shield” som, just det, polischef i en av de städer på båda sidor gränsen som dras in i handlingen; Ken Davitian, managern i ”Borat”, som präst; eller Claire Forlani i en liten men egentligen viktig roll som borde ha fått breda ut sig mer och därmed förklara orsakssamband som känns väldigt oklara. Simon ”The Mentalist” Baker försöker och är påfallande länge ungefär så övertygande som man kan begära under omständigheterna, men han jobbar mer och mer i mördande motvind. Samtidigt kan vi fortsätta grubbla över en hel del detaljer och motivationer hos rollfigurerna som regissören inte behagar reda ut med något liknande entusiasm eller pedagogik. Kanske han också tröttnade efter ett tag. Risken är väl att de flesta glömmer det här ganska fort. Inklusive skådespelarna.
Trivia: Sekten Santa Muerte (”heliga döden”) som har en inte obetydlig roll för intrigen, är faktiskt inte en helt fiktiv skapelse (även om filmen ofta får det att kännas så). Enligt Wikipedia är det troligen från början fråga om en synkretistisk förening av katolicismen och trosuppfattningar som fanns före Columbus ankomst till 'den nya världen'. Rörelsen sägs ha omkring två miljoner efterföljare idag, men är inte sedd med blida ögon av den etablerade katolska kyrkan. Så det finns en viss verklighetskontakt här. Inte för att det gör filmen bättre, men rätt ska vara rätt...
© Johan Lindahl2011-06-27
Tack till Atlantic Film för recensionskopia