Zombi 2 (1979)

Arrgh... zombies!!

Okej, vi tar namnförvirringen först. Ibland känd som "Zombie Flesh Eaters", ibland kort och gott som "Zombie", släpptes den här filmen under titeln "Zombi 2". Det hela var tydligen ett försök att få filmen att framstå som en inofficiell uppföljare på Romeros "Dawn of the Dead".

Sådana hyss åsido är Lucio Fulcis betraktelse över zombiefaran en klassiker som står på egna, svajande, raglande ben. Den synthetiska musiken, inzoomningarna, stämningen, den dåliga dubbningen, det ljusröda blodet och slabbet - det här är något som nästan inte går att imitera eller parodiera. Man måste mena det, och ha en viss sorts talang, men helt sakna andra sorters talang. Vänner av Argento förstår precis vad jag menar.

Inledningen är kanon. Likt en modern uppdatering av skeppet Demeter i Dracula seglar en till synes övergiven lyxbåt med dödlig last in i New Yorks hamn mitt på dagen. I kajutan finns en zombie av den gamla goda sorten (långsam) och, av någon anledning, äckliga tusenfotingar på pianot. Att det är en zombie hinner dock den överlevande kustvakten inte notera innan han skjuter ner den i vattnet, så vad folk och polisen anbelangar är det hela ett helt vanligt, men ganska ovanligt, brott. Någon allmän zombievarning utfärdas inte.

Båtens ägares dotter och en nyfiken journalist ställer sig båda följande fråga: var är båtens ägare? De beslutar samarbeta, efter att först ha testat sin förmåga till spontant samarbete under pressade omständigheter i ett väl utfört bedrägeri mot en polisman. Ja, de gör den gamla 'vi är bara här för att hångla, konstapeln'-finten när de avslöjas i sina samtidiga efterforskningar på båten. På en västindisk ö som undviks av de vidskepliga invånarna på de mer turistvänliga öarna i närheten experimenterar en kuf-professor. Hans arbete är viktigt, förklarar han för sin desperata fru eller älskarinna, som intet högre vill än att lämna stället. Viktigt, och förstås farligt. Till ön kommer förstås den forskande duon, tillsammans med det par som de hyr en segelbåt av. Zombie-invasion inträffar.

Intressant är att ingen någonsin, såvitt jag märkt, pratar om huruvida zombies bör slås eller skjutas i huvudet. Våra hjältar (och antihjälte) prövar det mesta under filmens gång och kommer kanske aldrig själva riktigt till klarhet om vad som är bästa tillvägagångssättet. Slabbigt blir det hur som helst.

Dialogen är ömsom enfaldig, ömsom helt okej. Det är ofta utstuderat våldsamt och omotiverat halvnaket. Det är ett barn av det skräckigaste hörnet av sin tid som idag skapar både nostalgi och, faktiskt, ett visst obehag. Makeup-effekterna är kanske inte hundraprocentigt naturtrogna, men de är onekligen äckliga. Det är ambitiöst och det ganska trallvänliga temat som på "Cannibal Holocaust"-manér dyker upp i tid och otid hjälper faktiskt till att sätta stämning.

Här finns flera scener som sticker ut. Haj mot zombie under vattnet (!) direkt efter en scen ogenerat tillägnad tonårsgrabbarna i publiken, ett ögas långsamma obönhörliga färd mot en vass träspets, med mera. Och filmen som helhet, ja den har verkligen något visst.

© Anders Lindahl
2011-06-20

Originaltitel: Zombi 2
Italien, 1979
Regi: Lucio Fulci
Med: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson

Genre: Skräck
Teman: Zombies Zombieveckan 2011

Ingår i följande teman

Sök