Trassel (2010)

Till stekpannornas lov

Jakten på evig ungdom kan få tragiska följder för oskyldiga. Exempelvis för den lilla nyfödda prinsessan som kidnappas av en gammal gumma (häxa?) och blir inlåst i ett torn, där solglansen från hennes allt längre hår botar gumman i fråga från ålderdomens envetet annalkande tecken. Flickan gör det bästa av situationen; målar, stöper ljus, samtalar med en stum men uttrycksfull kameleont och snubblar aldrig på sitt kilometerlånga Barbie-svall. Hon agerar också hisskötare åt "mamma".

Gumman Gothel är för övrigt en fantastisk skapelse som expertmässigt avbryter och skuld-trippar sin ovetande adoptivdotter så fort det blir tal om att kanske få lämna tornets trista trygghet. Psykologiskt raffinerat, men lättfattligt presenterat.

Att det är den presumtive hjälten, bärandes det förpliktigande namnet Flynn, som sviker sina kumpaner istället för tvärtom är en annan glad överraskning. Han är en glidare, van att slå på charmen när det behövs. Ungefärligen Aladdin, men med vissa skillnader. Rapunzel - för det här är ju en nytolkning av den gamla sagan - gör hans bekantskap när han gömmer sig undan rättvisan (i form av en väldigt imponerande häst) i hennes torn med den tiara han just stulit. Hon inleder med att slå honom medvetslös med stekpanna, inte bara en gång, och låsa in honom i klädskåpet. Han får faktiskt ännu mer stryk än grodan i Disneys förra långfilm. Den isolerade flickan är till och med immun mot hans "smolder", som han kallar den mest förödande avväpnande minen. Tids nog ska det väl bli andra tongångar?

De tu ingår ett avtal. Eller snarare, Flynn blir offer för utpressning från den påfallande kvicktänkta tjejen. Guidning till de lyktor hon längtansfullt sett på avstånd, mot att han får sitt stöldgods tillbaka. Först gör han sitt bästa för att få henne att ge upp utflykten genom att framställa världen utanför som precis så hemsk som Gothel alltid påstått att den är. Inte särskilt schysst, men han är ju inte en särskilt schysst kille (men kan kanske bli...?). Rapunzel låter sig dock inte avskräckas. Äventyr, jakt, action, fara och spektakel följer.

Här möter det bästa från Disney det bästa från deras Pixar-kompanjoner (John Lasseter är ju producent, som av en händelse) i en rappt berättad gammelsaga i tjusiga CGI-kläder. Sångnummer som man faktiskt står ut med (Rapunzels 'jag-är-fri'-arior förlåts tack vare hennes efterföljande humörsvängningar). Alan Menken kanske har inspirerats lite väl friskt av sig själv (specifikt "Skönheten och Odjuret") men jag känner mig förlåtande idag. Bland annat på grund av sköna vyer, högt tempo och spattig "Kejsarens nya stil"-slapstick.

Men inte bara det... Här finns det ta mig tusan vemod och skönhet också. Den där alla-lyktorna-flyger-iväg-scenen är ju löjligt fin. Och för en gångs skull känns det ganska på sin plats i en barnfilm med riktigt tunga Grimmska element. De får ihop det. Disneys bästa "egna" film på ganska så länge är ett faktum.

© Anders Lindahl
2011-06-01

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

Originaltitel: Tangled
USA, 2010
Regi: Nathan Greno Byron Howard

Genre: Animation, Barnfilm, Komedi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2011-02-04
Hemmabio: 2011-06-08
Teman: Disney

Ingår i följande teman

Sök