The King's Speech (2010)

Den motvillige, munhäftade monarken

Hertigen av York är glad att det är hans bror som ska ta över kronan. Visst är han en slarver, men han kan i alla fall prata fint. När "the wireless" blir allt viktigare för världens överhuvuden ("för att bryta sig in och fjäska in sig hos folket", uttrycker kungen det ungefär) duger det inte med en stammande monark. Ibland måste dock även hertigen tala inför massorna, exemplifierat i den plågsamma prologen, och han har konsulterat "alla" för att råda bot på problemet. Stenar i munnen botade tydligen Demosthenes, men inte honom.

Frugan letar på rekommendationer reda på den sista utvägen. En excentriker, en kuf nästan, som kräver jämlikhet under behandlingarna och envisas med att vilja rota i hertigens psyke. Till råga på allt är han australiensare. Efter några turer får han ändå förtroendet, samtidigt som det blir allt tydligare att den nye konungen och regentskapet inte passar ihop. Samtidigt som det också blir allt tydligare att Churchill haft rätt om den där herr Hitler. Ett nytt krig är oundvikligt och nationen - hela imperiet / samväldet rentav - behöver kunna samlas runt en vältalig monarks stämma i radion.

Ett perfekt upplägg för ett historiskt drama har skapats och resultatet är onekligen lyckat. Humor och allvar och oväntade kaskader av fula ord från den blivande kungen. Strama bilder med ibland oväntade kompositioner och mindre kungaflärd än väntat, till förmån för bland annat Lionels atelje. Att det hela ibland känns lite väl manusmässigt perfekt - hur sant än det mesta är så får man faktiskt en känsla av författarens hand i skeendena, mycket på grund av den överperfekta tajmingen och dispositionen - är lätt förlåtet när Tom (nej, inte Tobe) Hooper släpper loss en eskader av skådisar värdiga en Harry Potter-film. Ja, det är ju faktiskt i dessa sammanhang som gräddan av någon anledning annars brukar samlas.

Geoffrey Rush är perfekt, men har en mindre utmaning än sin motspelare. Det är förstås Colin Firth som ska ha allra mest beröm. Att Derek Jacobi är med (som ärkebiskop) känns väldigt passande eftersom Firths karaktärsporträtt är lika imponerande som Jacobis Claudius i 70-talets bästa miniserie; i den betydelsen att de båda lyckas med att låta en personlighet gradvis bryta fram genom (delvis samma) barriärer. Personligheten i det här fallet är temperamentsfull, osäker och samtidigt stundtals arrogant, vilket i den välvilliga tolkningen kan vara en skyddsmekanism.

Helena Bonham Carter utstrålar i hustrurollen exakt lika mycket värdig värme och empati som hon utstrålar motsatsen i de nyss nämnda Potter-filmerna. Dessutom träffar vi på Guy Pearce som 'mellankungen', snärjd till skandal av en gift kvinna med omtisslade 'färdigheter', och skådespelarkungen Michael Gambon som den döende kungen. Stanley Baldwin, den utskällde Chamberlains mindre omtalade företrädare, spelas av Anthony "Ivanhoe" Andrews. Jag ställer mig dock frågande till valet av Timothy Spall som Churchill.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att den här filmen hade mått bra av att kännas lite avigare. Lite mindre perfekt. Var det verkligen just där, i den situationen, som den och den viktiga dialogen utspelade sig? Redde de verkligen inte ut det innan? Jag vet inte heller om försöken att bygga upp till en verbal duell mellan kungen och Hitler gagnar filmen. Den duellen var högst verklig men hade ju en annan brittisk kombatant, som alltså också dyker upp i den här filmen. Men kanske underskattar jag vikten av även kungens radioinsats för undersåtarnas psyke...

Sån't kan jag hur som helst tänka på när jag avnjuter denna Oscar-älskling, men jag inser att jag är i minoritet. Många älskar "The King's Speech" oreserverat. Andra ser den förstås som lömsk rojalistisk propaganda. Själv .... tycker jag "bara" mycket om den. Det som i en sportfilm hade varit finalmatchen och här är nog så spännande, scenen med Kungens Viktigaste Tal, är verkligen en skickligt komponerad sekvens som höjs till magiska höjder av Beethovens sjua. Ja, visst är det ironiskt att de valt ett tyskt musikstycke, men jäklar vad bra det funkar!

© Anders Lindahl
2011-05-29

---

Tack till SF Video för recensionsexemplar

Originaltitel: The King's Speech
Storbritannien, 2010
Regi: Tom Hooper
Med: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Michael Gambon, Guy Pearce, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Komedi, Politik
Svensk biopremiär: 2011-02-04
Hemmabio: 2011-06-08
Teman: Oscar för bästa film

Relaterat ur russinbloggen
2011-02-28: Rojalistiskt rus på röda mattan

Ingår i följande teman

Sök