Soraya M. (2008)

Berörande berättelse med politiska undertoner

Om inte annat, bland mycket annat, bör man framhålla en sak: den är effektiv. Filmen som släpptes för ett par år sedan och väckte viss debatt under en period. Är den anti-iransk? Antimuslimsk? Fördomsfull och förenklad? Eller framförallt ett starkt statement om mänskliga rättigheter och inte minst kvinnors?

Berättelsen är på flera sätt enkel, svartvit och kan kallas stereotyp. Men den sägs också vara byggd på ett verkligt fall som blev en bok av fransk-iranske journalisten Freidoune Sahebjam och senare alltså en omskakande film. För det är den definitivt i slutscenerna där regissören Cyrus Nowrasteh satsat allt på att understryka sitt budskap och det barbariska i straffet, som drabbar en person vi inte kan annat än uppfatta som oskyldig och offer för en komplott. Sade jag för mycket? Tror inte det. Originaltiteln är ”The Stoning of Soraya M” och mycket av förhandspublicitet och debatt kring filmen har kretsat kring detta klimax och filmen skulle knappast ha fått sådan uppmärksamhet om den inte valt att visa en sådan total tragedi - och travesti på rättvisa.

Ramhandlingen utgörs av en journalist som får motorproblem ute på den iranska landsbygden i mitten av 1980-talet, ett antal år efter den islamiska revolutionen och shahens fall. I en närbelägen by får han lite motvillig assistans av den lokale bilmekanikern men det innebär väntan. En kvinna ser sin chans att avbörda sig en hemsk hemlighet, eller något som resten av byn gärna vill hålla inom 'familjen'; åtminstone inget som borde spridas utanför landets gränser. Dagen innan har något allvarligt hänt. Nu är det journalisten som är motvillig. Kvinnan har redan stämplats som galen av alla andra han mött hittills. Hon ber honom lyssna och bilda sig en egen uppfattning 'om vem som egentligen är galen...'. Och så rullas fallet upp. Det är som sagt en historia med skarpt markerade skiljelinjer mellan rätt och fel moraliskt sett, mellan skyldiga och oskyldiga, mellan de som initierar och instigerar det onda, deras medlöpare, respektive offren för den konspiration som blir resultatet av flera personers ryggradslöshet.

Det politiska klimatet i Iran diskuteras inte i detalj i handlingen, men underförstått sägs det att utvecklingen vid den här tiden gått bakåt och att sådant som gick för sig förr i tiden, inte längre är fullt halal... alltså godkänt och sanktionerat av staten. Sharia-lagstiftningen nämns flera gånger som grund för rättskipningen i byn det handlar om. Utifrån mina begränsade studier av landets moderna historia (främst Stephen Kinzers reportagebok ”All the Shah's Men”, John Perkins ”Confessions of an Economic Hit Man”, och en föreläsningsserie på burk om mellanöstern av Salim Yacub) har jag inga illusioner om att den USA-stödde shah Reza Pahlavi var en godhjärtad och folkälskande ledartyp. Den konservativa islamiska republiken som bildades efter revolutionen 1979 och styrt sedan dess har som bekant skaffat sig än värre rykte ur mänskliga rättigheter-synpunkt och de lär inte ha vunnit fler PR-poäng på den här filmens existens. Trots att den alltså vinnlägger sig om implicita antydningar vad gäller de större sammanhangen och i stället sätter fokus på en kultur, en atmosfär av fruktan i det mindre, där en intrigerande och hycklande macho-man får alla dit han vill för att nå sitt mål; göra sig av med sin hustru som inte är tillräckligt lydig och ger honom det han vill ha.

Men förenklingar och melodramatiska gester kan inte förhindra att Nowrasteh (som har iranska rötter men växte upp i Wisconsin) verkligen lyckas med att få upplösningen att framstå exakt så makaber och förkrossande som han vill att den ska. Med kontrasterna mellan medlöpare och de få motståndarna till masspsykosen, genom skildringen av barnens reaktioner och stilgrepp som slow motion och skiftande kameravinklar skapar han en elektriskt obehaglig stämning. Du kan se hur det är gjort, analysera knepen och kalla det manipulativt (som filmer ofta är) men försök att inte bli berörd alls. Om du kan.

Det är Shohreh Aghdashloo (”Hus av sand och dimma” med mera) som har den verkligt bärande rollen här, som Zahra vars systerdotter är den olyckliga Soraya (Mozhan Marnò). Här kan man tala om uttrycksfullhet och att binda ihop hela filmen och leda oss till sympatier på rätt ställe. Jim Caviezel som är det andra stora affischnamnet har en mer symbolisk uppgift i början och slutet, när dramat ska introduceras och bokslutas. Ja, hans roll motsvarar väl författaren bakom boken bakom filmen, men man kan leka med tanken att den delen av filmen helt hade kapats och fråga sig vad helheten hade förlorat på det.

Var det det här som hände i en iransk by för över 20 år sedan? Jag har inte läst boken som ligger till grund, men att steningar fortfarande förekommer i olika delar av främst mellanöstern får vi ju regelbundet återkommande rapporter om. Under mitt år i Jemen hörde jag dock ingen direkt sådan aktuell historia därifrån. Men de fortsätter utdömas och praktiseras i Iran, enligt en rapport från Amnesty International förra året. Landets rättssystem ser straffet som obligatoriskt för otrohet, och trots ett moratorium 2002 fortsätter de. Det är långtifrån lika vanligt som hängning, vilket rapporteras drabba hundratals personer om året, men det ska finnas dokumenterat att åtminstone 77 steningar genomförts sedan den islamiska revolutionen 1979. Dokumenterat alltså. Mörkertalet kan vara betydande. Majoriteten av offren är företrädesvis fattiga och marginaliserade i samhället. De flesta är inte oväntat kvinnor, men andelen män anses ha ökat på senare år. Sedan 2002 ska minst fem män och en kvinna ha avrättats på det här utstuderat plågsamma sättet. Stenarna som används ska ”inte vara så stora att de dödar med ett eller två kast, men inte heller så små att de inte kan kallas stenar” enligt artikel 104 i straffskalan. Tio kvinnor och fyra män troddes i rapporten vara i riskzonen för att vara näst i tur.

Såväl regissör Nowrasteh som hans stjärna Aghdashloo (som lämnade Iran 1979) sade sig ha sett verkliga steningar på video när de diskuterade filmen i en paneldebatt under Los Angeles Film Festival i juni 2009, refererad på sajten The Wrap Movies.
- I jämförelse är scenen i filmen ingenting, menade regissören.
Författaren Reza Aslan sade i samma debatt att steningar inte nämns i Koranen men att juridiska system i muslimska kulturer inte klarat av att tag i frågan på allvar och förpassa företeelsen till det förflutna för gott. Diskussionen sammanföll tidsmässigt med de dramatiska eftervalsprotesterna mot regimen i Teheran och Aghdashloo hoppades på en gryning för demokratin där. Den har ännu inte uppenbarat sig fullständigt, men som bekant har det rört på sig på flera håll i mellanöstern sedan dess och exakt vad som kommer att hända i framtiden, det vet vi inte än...

© Johan Lindahl
2011-07-04

Originaltitel: The Stoning of Soraya M.
USA, 2008
Regi: Cyrus Nowrasteh
Med: Shohreh Aghdashloo, Mozhan Marnò, David Negahban, David Diaan, Parviz Sayyad, Ali Pourtash, James Caviezel

Genre: Drama, Religion/filosofi, Thriller
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök