Taran och den magiska kitteln (1986)
Skön fantasy-introduktion för de yngre
Disney hade en lite svacka på 80-talet och ”Taran och den magiska kitteln” är en film som gick många förbi. Men även om filmen som helhet känns som en svagare, mer barnvänlig version av något Tolkien kunde ha skrivit så har den charm och en egenhet som ändå gör den sevärd.
För den vane ”Sagan om ringen”-entusiasten så är många element i ”Taran” väääldigt bekanta. En underdog, i det här fallet svinaherden Taran som längtar efter att få lämna gården och få ett nytt liv som firad krigare, ger sig iväg på en lång resa för att förstöra en magisk kittel med vilken den onde hornkrönte kungen ämnar skapa en armé av odöda som ska ta över världen. Detta har förutspåtts av den lilla grisen Hen Wen, Tarans skyddsling, som visar sig ha magiska krafter och kan se in i framtiden.
På sin resa träffar han nya vänner, däribland två komiska bifigurer: trubaduren Fflewddur och den lilla varelsen Gurgi. Gurgi är en klassisk Disney-bifigur, söt som socker men vimsig och stollig. Fflewddur är däremot ett besynnerligare val, för varför ha en trubadur som karaktär i en Disney-film om han aldrig brister ut i sång? Han fyller inte heller någon större funktion i berättelsen . Några jämförelser med filmen och de två första böckerna i Lloyd Alexanders ”Prydain”-svit, som filmen bygger på, görs inte. Helt enkelt därför att jag inte läst dem, men om jag förstått det hela rätt får den gamle tråkbarden mer i att göra i kommande äventyr.
Givetvis finns här även ett kärleksintresse i den unga Eilonwy som Taran hittar i den hornkrönte kungens borg. Söt som socker även hon, men en tjej med skinn på näsan och ett tidigt exempel på Disney-damer som inte beter sig som hjälplösa våp.
Hade inte historien känts så bekant tror jag att ”Taran” hade varit en större framgång för Disney. Istället blir det en riktig klysch-festival, kryddat med både fantasy-klyschor såväl som Disney-klyschor. Men grundhistorien funkar, berättandet är tajt och tempot högt. Spännande och en aning gripande är det också emellanåt. ”Taran” brukar kallas för den mörkaste Disney-filmen och nog kan det vara otäckt för de minsta med skelett-arméer, häxor och råbarkade onda män med australiensisk brytning (i den engelska dubben), så det bör tas i beaktande. Kanske var det också därför föräldrar var tveksamma till att gå och se filmen när det begav sig.
Men kanske är det också därför filmen lyckas stå ut lite och bli minnesvärd. Jag minns att jag aldrig såg ”Taran” när jag var liten, däremot hade jag den som en kassett-bok, och lyssnade på den om och om igen. För när man är liten har man ingen aning om att historien gjorts bättre många gånger tidigare och i det ljuset är det förstås en rafflande historia.
© Johan Hultgren
2011-05-02
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: The Black Cauldron
USA, 1986
Regi: Ted Berman Richard Rich
Genre: Animation, Barnfilm
Hemmabio: 2011-04-06
Teman: Disney
Ingår i följande teman
