Balibo - Mörkläggningen (2009)
På jakt efter sanningen - med livet som insats
Östtimors öde har sällan varit högsta prioritet i omvärldens ögon, utom under vissa korta perioder, exempelvis tidigt 1990-tal om jag minns rätt. I Sverige fanns det åtminstone ett samband med att vi sålt vapen till Indonesien, vapen som sedan lär ha använts mot den ockuperade öhalvan, inklusive dess civilbefolkning. Den här filmen anspelar också på just detta ointresse, där stormakterna såg det som legitimt att indoneserna invaderade Östtimor 1975, strax efter dess självständighet från Portugal.
Eller som den sedermera fredspristagande José Ramos Horta förklarar för den australiske journalisten Roger East när de attackeras av en helikopter i djungeln:
- Såg du att den var amerikansk? Köpt med engelska pund och med stöd från australisk säkerhetstjänst som talat om för Indonesien att du och dina kolleger är här.
Storyn ska bygga på ett verkligt fall. Fem australiska TV-journalister från ett par konkurrerande bolag har efterhand strålat samman vid gränsen mellan den indonesiska halvan av ön och den lilla nyinstiftade nationen. De vill dokumentera den väntade drabbningen och tar allt större risker för att åstadkomma TV-mässigt material. Dessutom har de blivit alltmer personligt engagerade. De är också alla unga, mellan 20 och 30 år gamla.
I det andra ledet har den äldre, lätt avdomnade kollegan East raggats upp av Horta för att leda det nya östtimorianska mediecentret, inte utan visst motstånd. East har en fin meritlista, men Horta är inte imponerad av nuet och tror sig kunna provocera fram en nytändning. När ”föredettingen” väl har lockats över till ön blir han alltmer intresserad av att ta reda på vad som hänt hans vid det laget försvunna landsmän bara veckor dessförinnan. Uppdragsgivarens agenda är dock större än så, medan den ärrade murveln utgår från medielogiken. Han känner visst för de drabbade timorianerna men tror att det enda sättet att väcka världens uppmärksamhet är genom att avslöja övergrepp mot vita reportrar.
Att använda främlingen, den utomstående betraktaren som lots in i en för många okänd värld är ju ett vanligt grepp i filmkonsten. Och det kan fastna i klichéträsket. Men ”Balibo” är ändå så omskakande, realistiskt upplagd och gripande att den rättfärdigar sin metodik och visar på ett kapitel av historien som förtjänar att inte helt försvinna i glömskan för alla utom de närmast berörda.
Det finns en ramhandling med en utredare som frågar ut vittnen ett par decennier senare om vad de såg 1975. Idag är Östtimor självständigt sedan 1999, blir vi upplysta om - och jag hade glömt när det faktiskt inträffade, även om Hortas namn och den senkomna friheten får en del klockor att ringa. Men Indonesiens välde ska ha orsakat i alla fall 180 000 människors död, enligt filmen.
Och anledningen till att deras ingrepp underförstått välsignades av mäktigare stater antyds vara att östtimorianernas ledare misstänktes vara kommunistiskt influerade. ”Balibo” hymlar inte med sin ståndpunkt att det rätt och slätt var ett oförsvarligt övergrepp och en hänsynslös invasion där mängder av civila slaktades, utan några acceptabla moraliska skäl. Blev det här en kioskvältare i Jakarta? Jag tvivlar, men kan ha fel. Även maktstrukturerna i Indonesien har förändrats en del sedan 1970-talet, väl? Och trots tragiken är det här en film som visar på ljus i tunneln och inte bara mörkläggning.
© Johan Lindahl2011-05-17