Giallo (2009)
Halv-darioargentant
Dario Argentos senaste har en svensk omslagstext skriven av någon som inte verkar ha sett filmen. Det är lite respektlöst, även mot en av galningens svagare filmer.
Titlen "Giallo" är dels en vink mot den thrillergenre som Argento slog igenom inom (grymma rysare utan övernaturliga inslag), dels på grund av mördarens hudfärg (gul eller åtminstone gulaktig), som i sig beror på en åkomma som ska visa sig viktig i jakten på honom. Filmen som sådan är proppfull med det typiskt argentesqua - som att huvudpersonen är gäst i staden - och samtidigt mer återhållsam. Den tar verkligen inte alla chanser att chocka och de skönheter som den fåordige mördaren ("blind if move") fångar, förfular och förpassar från det jordiska råkar ändå mindre illa ut än man kunde vänta sig. Ja, allt är ju relativt.
Noga räknat är det här inte en giallo-film. Här får vi till exempel veta mördarens identitet ganska så direkt, vilket är ett flagrant brott mot genrens regler. Att mördaren spelas av dubbeljobbande Adrien Brody under anagramsk pseudonym kanske det vore roligare att upptäcka själv, men något måste jag ju fylla denna recension med, och handlingen lämnar inte så mycket att orda om. Inte mer än såhär:
Brody spelar (också) en dyster detektiv som jobbar ensam, särskilt med seriemördare, och har ett barndomstrauma att inspireras av. Emanuelle Seigner var en gång sinnebilden för ung skönhet i Polanskis "Bitter Moon", men är nu storasystern som inte ens hinner träffa sin modellsyrra i Turin innan denna blir kidnappad av den taxiburne vettvillingen. Hon blir det närmaste Brody har en partner i jobbet och kommer på åtminstone en viktig ledtråd. Tiden är knapp, insatserna höga och gömstället väl valt. Hur ska det gå?
Lite återhållsam, kallade jag filmen. Det hindrar inte Argento från att plötsligt attackera sinnena med en tydlig illustration av hammare mot huvud, eller från diverse andra stygga upptåg. Det är ändå långt ifrån den märklige mannens mest minnesvärda mord. Det känns nästan producerat för TV.
Ambitionsnivån är inte så särskilt hög. Brody kan förstås inte dölja sin duktighet, musiken av Marco Werba (såvitt jag vet helt utan koppling till gamla bundsförvanterna Goblin) är fin och en viss stämning infinner sig onekligen. Mördaren själv, sluddrandes korthuggna otrevligheter som en elak Quasimodo, är faktiskt en ganska otrevlig bekantskap. Handlingen är dock sällsamt platt och utförandet saknar det inspirerade vansinne som kännetecknar Darios klassiker. "Giallo" är tyvärr ännu ett bevis på att det var bättre förr.
Med det sagt; jag gillar den nästa sista scenen. Där kameran i närbild följer med en person bort från en annan person. Det kan väl inte vara en spoiler?
© Anders Lindahl
2011-04-11
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Giallo
Italien / USA / Spanien / Storbritannien, 2009
Regi: Dario Argento
Med: Adrien Brody, Emmanuell Seigner, mfl
Genre: Thriller
Hemmabio: 2011-05-04
