Fair Game (2010)
En lång natts färd mot förlösning?
Av en händelse blir det till slut av att jag ser den här filmen samma dag som nyheterna översvämmas av uppgiften att nutidens mest ökände terroristledare, Usama bin Ladin, ska ha dödats av en amerikansk patrull i Pakistan. Konsekvenserna av det lär vi märka mer av under månaderna som följer, antar jag. Bin Ladins adepter var ju enligt den konventionella kunskapsbanken direkt ansvariga för det dåd som i förlängningen provocerade fram USA:s invasion av Irak anno 2003, och som i sin tur skapat svallvågor vi fortfarande försöker tolka innebörden av, världen över.
”Fair Game” - var inte det en kalkonstämplad kvasithriller med fotomodellen Claudia Schiffer eller någon annan av samma dignitet men i fel forum? När Sean Penn och Naomi Watts är i centrum kan man dock sällan tala om fel forum. Senast de spelade mot varann var för övrigt ”21 gram” i regi av Alejandro González Iñárritu för nu åtta år sedan. Tiden går fort, inser jag.
Handlingen har verklighetsbakgrund. Ni kanske minns, vilket jag gör men inte med alla detaljer solklara för mig. Här finns, bland mycket annat, en möjlighet att fräscha upp det närhistoriska minnet. Joseph Wilson, en före detta karriärdiplomat med stark personlighet och rykte som en orädd herre och numera egen företagare, har kallats in att kolla upp misstänkta transaktioner mellan Niger och Irak. Detta händer i efterdyningarna av terrorattackerna i New York 2001 och har med andra ord större dignitet än det annars skulle ha haft. Wilson anlitas till synes eftersom han känner till regionen sedan tidigare, har kontakter och anses kunna läsa av läget rent intuitivt. Han är dessutom en kille som helst uttalar landsnamnet med franskt uttal 'för att inte blanda ihop det med Nigeria'. Inte givet att sådana petitesser imponerar på uppdragsgivarna, vilka de nu egentligen är. Vad som efteråt blir fullständigt klart är att de inte tilltalas av hans slutsatser; att Irak troligen inte alls skaffat sig så kallad yellowcake, uranhaltigt material för påstådd användning i deras påstådda kärnvapenprogram. Och att ett sådant finns är av stark symbolisk betydelse för den administration som lägger upp taktiken för att rättfärdiga sin planerade invasion av Saddam Husseins misshagliga mellanösternmakt.
En anledning till att Wilson skickades till Västafrika kan vara rekommendationer från hans fru Valerie Plame som själv är högst verksam fältagent för CIA. Som sådan är hon - enligt filmen i alla fall - skicklig på att knyta kontakter och få dem att samarbeta även om de inte vill. Övertalningsförmågan och sättet att hålla flera bollar i luften borde vara, och är inledningsvis, imponerande på omgivningen i de undangömdas domäner. Det är ju inte så att hon pratar vitt och brett om sitt värv på fritiden. I en serie konversationer med parets bekanta på pubar och hembjudningar slås fast att Joseph är den utagerande yvige världsvane och bestämde tyckaren som måste behärska sig för att inte döda alla diskussioner genom sina tvärsäkra slutsatser och nästintill mördarblick när andan faller på. Det lyckas inte alltid. Utåt är Valerie den diskreta företagstjänarinnan i riskkapitalbranchen, med en lägre profil. Men hon är ofta på resa och maken börjar bli bekymrad eftersom han aldrig kan veta säkert var i världen hon är och om någon från den andra sidan frihetsberövat henne.
Men när USA slutligen går in i Irak och öppet förklarar att ett av bevisen för det babyloniska bombhotet var rapporter om just uranhandel med Niger, kan Wilson inte behärska sig längre utan klargör i pressen vad han anser vara sanningen i frågan. Men man väcker inte björnen ur sin dvala hur som helst. I Vita Huset finns om inte annat en stabsmedarbetare vid namn ”Scooter” Libby som iscensätter en kontramanöver. Snart är Valerie Plames 'cover blown' som det brukar heta i spiongenren. Det går ut över flera av hennes kontakter i känsliga aktioner och även över henne och familjen.
Doug Liman regisserade för några år sedan ”Mr & Mrs Smith” som en blandning av svart komedi, högktanig aktion och äktenskapskris ställd på sin spets. Här kommer det också att handla mycket om vilka påfrestningar paret Wilson/Plame ställs inför och hur de tvingas upptäcka var bristningsgränsen går. Det kanske hamnar för mycket fokus där, men återigen, det är Penn och Watts som ska åskåddliggöra det här och det gör de inte oväntat med övertygelse. Och filmen riskerar att vilja spänna över för mycket; skildra denna privata skärseld, visa något av spänningen hos de utsatta medborgarna i Irak under ”Shock & Awe”-fasen, opportunismen inom underrättelsevärlden, de patriotiska stämningarna i USA som gör det svårt att ifrågasätta regeringens motiv utan att drabbas av hot och karaktärsattacker i medierna... Och så vidare. Men den gör mycket rätt också. Inte minst i just inblickarna i stormaktens inre göranden och låtanden både i maktens korridorer, liksom klimatet i diskussionerna bland allmänheten. Och så i den avrundande väl markerade emfasen på att en demokrati kräver något av medborgarna; civilkurage och beredskapen att stå upp för sina ideal även när det blåser. Predikande, javisst, ibland. Och inte helt befriat från vanliga filmiska moment som kunde slå över i floskelskap över alla breddar.
Men det som skiljer bra filmer från de sämre i sådana här sammanhang är ju balansakten och hur avgrunderna tillåts vara synliga utan att vi åker rakt ner i dem. Det här är en film som klarar det uppdraget. Den vågar tillräckligt mycket för att vinna i det större perspektivet. Mer robust och kraftfullt övertygande än subtilt påverkande med genistämpel i pannan, men ibland är det vad som krävs i en hård värld där vi ständigt måste påminna oss om vad vi egentligen tror på och hur mycket vi själva är beredda att stå ut med för att i längden bidra till ”the greater good”.
© Johan Lindahl
2011-05-10
Tack till SF Video för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Filmen kan, intressant och ovanligt nog, ses med kommentarsspår av verklighetens huvudpersoner i handlingen; alltså Joseph Wilson och Valerie Plame som kallar det en 'surrealistisk upplevelse' att själva se den dramatiserade återgivningen av denna prövande period i livet.- Jag hoppas att det här aldrig händer igen, menar Plame...
- ... för oss i alla fall, eller någon annan, fyller maken i, lätt skrockande.
Paret poängterar att andra blev ännu mer lidande än de själva av förräderiet de utsattes för. De berättar om besök från Sean Penn inför inspelningen, om hur diskussioner kan uppstå inom 'intelligenskommuniteten', delar minnen från mellanöstern, namedroppar den legendariske reportern Seymour Hersch och så vidare. Och då har jag hittills bara sett halva filmen med kommentarsfunktion.
- Alla som kunde något om Niger visste att det inte låg något i den här storyn, säger Wilson bestämt, om anklagelserna att landet skulle ha sålt uranhaltigt material till Irak.
Trivia: En av filmens producenter är faktiskt Jerry Zucker, mer känd för inblandning i komedier som ”Den nakna pistolen” tillsammans med brorsan David och Jim Abrahams.
Originaltitel: Fair Game
USA, 2010
Regi: Doug Liman
Med: Naomi Watts, Sean Penn, Thomas McCarthy, Noah Emmerich, David Andrews, Michael Kelly, Khaled Nabawy, Liraz Charhi, Bruce McGill, Brooke Smith
Genre: Drama, Historia, Politik
Svensk biopremiär: 2010-11-05
Hemmabio: 2011-04-06
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
