Starke man - säsong 1 (2010)
Politisk satir. Men roligt ändå.
När jag var mycket liten hade jag en väldigt spinkig tyggubbe som jag i ett utbrott av brådmogen ironi eller ren dumhet döpte till "Starkeman". Men det har ju inte med saken att göra.
Det är inte så lite "The Office" i SVT:s komediserie, tillika vinnare av pilottävlingen "Komedikväll". Men det är också väldigt, väldigt svenskt. Det känns som om Rickey Gervais serie har korsbefruktats med några avsnitt av "Uppdrag Granskning".
Lars Göran Bengtsson, flottigt och buffligt spelad av Anders "Hipp! Hipp!" Jansson, är chefen - eller i det här fallet kommunalrådet i Svinarps kommun. Han förlöjligas på daglig basis i pressen men har på något sätt hamnat i maktens mitt och lyckats hålla sig kvar där. I alla fall den officiella politiska makten. Andra i stan hävdar att det är de som styr, i makt av förmögenhet och kontakter. Han har en tonårig son, en hustru som alltid är på väg någonstans och ett kök där utländska arbetare har jobbat minst en månad längre än planerat.
Runt Lars Göran märks huvudsakligen en trio medarbetare. Jonna (Claudia Galli) är nyanländ praktikant med universitetsstudier i bland annat statskunskap på meritlistan. Hennes första reaktion vid mötet med kommunledningens brister är dock inte att bli en whistle-blower, så det finns nog klara drag av opportunism hos henne. Hon hanterar faktiskt kaoset med en roligt streberaktig professionalism. Kanslichef Gunvor (Anna Blomberg) med knarriga rösten är en inventarie. Hon vet hur spelet ska spelas, men kan också säga till på skarpen när det går för långt. Hon är också eventuellt roligast i serien, bland annat när hon slutat röka "för sex timmar sedan". Matts Johansson (Magnus Mark) är den lojale kommundirektören och seriens 'straight guy', på vars kontor Lars gärna gömmer sig när det blåser hårt på toppen. Matts faibless för fotboll kan ligga honom i fatet men han har något slags etik, även om den ibland gömmer sig.
Lars Göran själv, han har lika mycket moral som karisma. Råkar han göra det rätta gör han det av fel skäl, vilket bevisas redan i det första avsnittet. Här målas en ganska dyster bild av kommunpolitiken upp, med herrklubbar där besluten ska påverkas på grundval av inte särskilt diskreta mutor. Lustigt nog kan faktiskt serien påminna lite om "Boardwalk Empire".
En dyster bild, men en rolig bild. För rolig, det är serien, och Anders Jansson kan det här. Den tomma blicken när en 'svår' fråga sätter honom i klistret, den bristande koncentrationsförmågan, en övertygande Homer Svensson.
Varje avsnitt har sitt eget dilemma och sitt avslut. Eller snarare två eller flera dilemman som strålar samman mot slutet. Det är klassisk sitcom, helt enkelt, men faktiskt ofta både fyndigt och ibland lite rörande. Temana har förstås ofta en kommunpolitisk touch. Som kampen för att få en vänort i Italien utan att det moderata oppositionsrådet förstör festen. Eller mediakarusellen som utbryter när Lars Göran säger sin åsikt om funktionsnedsatta efter att han tror att kameran stängts av - i ett avsnitt som stoltserar med en äkta 'goddag yxskaft'. Ska man deala med stans främlingsfiender eller sälja av några fastigheter till en dansk swinger? Avsnittet där missbruket av resurspoolen uppdagas är bland de roligaste.
Raffinerat kan man inte kalla det. Det är väldigt tydligt berättat, ibland som en satirisk lektion i politik för dagens skolungdomar. Fast av vissa har det kallats för alltför nära verkligheten för att vara en parodi, och det är väl tyvärr troligt att beslutsfattandet i våra städer, och på än högre nivå för den delen, tas på ungefär samma lösa grundvalar som här.
"Starke Man" funkar, vilket man inte kan säga om alla inhemska försök i genren. Den funkar i sina kompakta småhistorier och man blir med tiden ganska välvilligt inställd till de små kontorsexistenserna. I en artikel i tidningen hade många av deras eskapader väckt indignation, men här i 'fiktionen' kan man gott skratta åt det hela.
© Anders Lindahl2011-03-30
Tack till SF Video för recensionsexemplar