Hämnden (2010)

En helgjuten hämnd

Ett afrikanskt flyktingläger och en dansk småstad med till synes idylliska karaktärsdrag. De har mer gemensamt än man tror, i evangelium enligt Susanne Bier. Nyligen belönades hon med en något oväntad Oscar i utrikesklassen och nådde därmed ett steg längre än svenska ”Ondskan” för några år sedan. ”Hämnden” har inte bara en snarlik titel (som i engelsk version dock blivit ”In a Better World” vilket kanske låter mer oscarianskt) utan en del gemensamma nämnare med just Mikael Håfströms Guillou-filmatisering, såsom temat mobbning på skolgården och oseende vuxna förebilder i den formativa miljön. Men det blir en bisak, eller snarare en katalysator till ett större skeende, i en film som ställer barns beteenden bredvid vuxna i helt skilda miljöer och lyckas koppla ihop dem på ett i stort sett övertygande - och hela tiden spännande - sätt.

Bier förklarar för övrigt sina idéer i ett intervjuinslag på DVDn som är värt att se trots en del mystiska övergångar mellan samtalet och insprängda filmklipp. Men tillbaka till själva filmen: Anton (our very own Bad Boy Persbrandt) pendlar mellan livet som läkare i ett flyktingläger någonstans i Afrika och som separerad fader med delad vårdnad hemma i Danmark, även om han nogsamt poängteras vara svensk, något som inte alltid ger stilpoäng för honom själv eller för sonen på skolgården. Exakt var i Afrika han arbetar framgår inte exakt såvida jag inte var ouppmärksam någonstans, men det doftar Darfur eller något annat nordafrikanskt ökenterritorium med virvlande sandstormar, arabiska fraser och chockerande våldsutbrott. Där konfronteras han med något som måste kallas ren ondska, eller åtminstone hänsynlöshet och de beväpnades utnyttjande av de försvarslösa. Han är där för att rädda liv, men lyckas inte alltid.

Vid besöken på hemmaplan tvingas han mer och mer inse att sonen Elias vänskap med en nyinflyttad klasskamrat riskerar att övergå i destruktiva tendenser, vilka delvis kan förklaras med traumatiska upplevelser och utanförskap hos båda pojkarna. Nykomlingen Christian kommer närmast från London och hans mamma har nyligen gått bort efter en längre kamp mot cancer. Det finns obesvarade frågor som han efterhand pressar sin far att motvilligt öppna sig om, samtidigt som pojkarnas pakt prövar båda familjernas privata sfärer och river upp sår från det förflutna. Elias mamma (Trine Dyrholm) är själv arg både på lärare som verkar loja och naiva, liksom på Anton för händelser som lett fram till separationen. Inneboende ilska hos alla inblandade och hur man bäst hanterar konflikter på ett konsktruktivt sätt är en röd tråd i filmen, som undviker att förvandla sina uppenbara dilemman till trist utbildnings-TV. Jo, det är tydligt efter ett tag vilka stora frågor Bier och manusförfattaren Anders Thomas Jensen vill lyfta upp och genomlysa. Men det är inte så uppenbart vilka svaren är. Filmen handlar om idealism som möter motstånd, om fina ideal som måste stångas med verkligheten och de egna mänskliga begränsningarna och den har scener som likt nämnda ”Ondskan” påminner om tillfredsställelsen i att slå tillbaka mot plågoandar. Men den stannar aldrig i det lättköpta och förenklade eller nöjer sig med förklaringar som bara är normativa och uppbyggliga. Inte heller fastnar den i depressiva domedagstoner eller nihilism. Den har något så sexigt som... balans.

Dessutom är samspelet mellan bildspråket - som fyller helt olika funktioner beroende på vad stämningen kräver i respektive scen - och en diskret men delikat musikmatta i utkanten av verket en liten fröjd i sig. Mikael Persbrandt gör en motsats till Gunvald Larsson, en man som alltid tänker efter och vill hindra omgivningen från att rusa iväg i vredesmod och begå handlingar de får ångra. Men även han har sina gränser (som Bier påpekar i nämnda intervju). Agerandet är överhuvudtaget starkt, inte minst från de yngre skådespelarna Markus Rygaard och William Jøhnk Nielsen. Men ”Hämnden” är framförallt en helhet som håller på nästan alla plan och får en att glömma bort enstaka frågetecken kring logiken i handlingsmönster och logistik. För viktigast av allt är frågorna som den indirekt ställer och vill få publiken att själva spinna vidare på; hur blir världen en bättre plats och är människor överhuvudtaget kapabla att skapa en sådan?

© Johan Lindahl
2011-04-02

Originaltitel: Hævnen
Danmark/Sverige, 2010
Regi: Susanne Bier
Med: Mikael Persbrandt, Ulrich Thomsen, Trine Dyrholm, William Jøhnk Nielsen, Markus Rygaard, Wil Johnson, Kim Bodnia

Genre: Drama

Sök