The Silent House (2010)
En nästan bortkastad möjlighet
Det går så kusligt fort att hamna i det där nerviga stämningsläget. Från att ha suttit och ironiserat lite över hur lätt det är att göra en långfilm i "en tagning" om man kan lägga så mycket tid på en inledande promenad över fälten, sitter jag snart och söker nervöst av bilden med blicken. Bakom de igenspikade fönstren där några dimmiga plymer av sol bara lyser upp enstaka detaljer har man snart inga problem att förstå att ett ljud från övervåningen kan orsaka extrem oro.
Och att stället faktiskt är farligt bevisas raskt och tydligt. Lauras pappa, med vilken hon ska fixa i ordning det ödsliga huset inför försäljning, är snart ett offer för vad det nu är som huserar där uppe och själv vill hon bara ut. Men fönstrena är som sagt förspikade, dörrarna är låsta och nyckeln... ja, gissningsvis någonstans på övervåningen. Låt skräcken inträda.
Det är noll-budget, men ack så skickligt gjort, dialogljudet stundtals åsido. De olika bärbara lamporna sätter effektivt sin prägel och sin egen obehagliga stämning på sina respektive scener. Alla trick i boken används (polaroidkamera, halvgenomskinliga presenningar, nervöst öppnande av otaliga dörrar, speglar...) men det känns ändå rätt genuint. Vid ett inspirerat tillfälle mixas ljudet ner till en dov, undervattnig aning, som om ren skräck fått huvudpersonens hörsel att rasa samman. Kameran kryper ibland nära huvudpersonen, och drar sig ibland tillbaka på ett nästan blygt avstånd. Du kan känna dig trygg i vetskapen om skräckmakarna i alla fall inte får skrämma dig med abrupta klipp, och otrygg i vetskapen om att något hemskt kommer hända. De tysta stunderna är bara till för att göra dig desto mer nervös.
Och det hade räckt så långt med så lite. Genom att göra det lite lättare för sig storymässigt, genom att inte erbjuda mer i form av förklaring än exempelvis "Rec", hade skaparna av "The Silent House" - en spansktalad rysare från Uruguay, hör och häpna - kunnat stoltsera med en liten modern klassiker. Inte för att den är gjord i en tagning (jag är tämligen säker på att det försiggår en del "Repet"-trickeri här) men realtidskänslan når lång väg.
Just som realtidsrysare funkar filmen väldigt länge finfint, om än med förlitande på bekanta medel. Det är en pina av bästa sort. Men det är med en blandning av besvikelse och lättnad som man till slut kan konstatera att rädslan plötsligt ersatts av en nästan irriterad förbryllelse. Det som kvarstår, när ett påstått verkligt fall har trängt sig in i finalen, är en känsla av 'fusk'. Om det var det här de ville berätta så känns det ologiskt att berätta det på det här viset.
Så onödigt. Även om det finns ett mått av ofrivillig snällhet i hur de på detta vis neutraliserar den primitiva rädsla de så effektivt inpräntat.
Ofrivillig snällhet gillas inte. Och att filmen berättar viktig bakgrundsfakta i form av polaroidbilder i eftertexterna och sedan bjuder på en ganska lång epilog efter eftertexterna ger på sin höjd kuriosapoäng. Betyget blir trots allt en svag trea, men kunde ha blivit så mycket mer.
FOTNOT
Redan i år har det kommit en amerikansk remake från 'folket bakom' "Open Water".
© Anders Lindahl
2011-03-02
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: La Casa Muda
Uruguay, 2010
Regi: Gustavo Hernández
Med: Florencia Colucci, Abel Tripaldi, Gustavo Alonso
Genre: Skräck
Hemmabio: 2011-02-02
Relaterade artiklar
Den långa tagningen
