True Grit (2010)

True Greatness? Troligen på gränsen.

Western - var det sista luckan att fylla i för bröderna Coen? Eller är science fiction kvar också? Nu är inte miljön i ”True Grit” så fruktansvärt främmande från den i ”No Country for Old Men” (som väl ändå var ett slags modern, grym western) eller ”O Brother Where Art Thou?”. Det här är inte ett överskruvat turbo-Coeneskt drama, utan snarare tillhörande deras kategori stramare, spända och täta historier där det ständigt lurar en känsla av att vad som helst kan hända. Trots ett mord som begåtts innan vi välkomnas in i handlingen råder ett skenbart lugn, nästan en fridfullhet över den lilla präriestaden någonstans i södra mellanvästern (var det Arkansas?) där 14-åriga Mattie Ross egentligen bara ska hämta sin fars kvarlevor men är tydligt inställd på att hennes uppdrag är större än så. Och inga oförstående vuxna ska få stoppa henne. Lugnet kan - och lär - slå över i brutala blodsutgjutelser förr eller senare. Coens är ju inte främmande för det direkt obehagliga, men skildrar dem ju ofta just som obehagliga, med ett tillskott av svart humor. Även om inte ”True Grit” svämmar över av grova excesser blir vi fullt på det klara med att en jakt på förrymda skurkar i vildmarken inte är en söndagsutflykt.

Joel & Ethan har också egenheten att lägga tyngdpunkten i traditionella genrer och formler någon annanstans än de flesta andra brukar göra. Och deras klimaktiska scener ser inte ut som det alltid annars skulle göra, men kan bli bra ändå. Eller bättre. Nu bygger de på ett original från 1969 med John Wayne. Jag har inte sett den vad jag kan minnas, och min personliga waynografi är överhuvudtaget ganska begränsad. Men ”True Grit” 2010 är både trivsam (ja, faktiskt), spännande och stämningsfull. Dessutom med en sensationellt övertygande ung dam i huvudrollen: Hailee Steinfeld (född 1996) är med andra ord den brådmogna Mattie som vill straffa sin fars ohängde mördare. Hon flankeras främst av ärrade herrar som vet hur man inkarnerar sina respektive rollfigurer men också inser att de själva inte är naven som allt kretsar kring den här gången.

Mattie är tuff, men har inte oväntat svårt att bli tagen på allvar av omgivningen när hon först vill kräva tillbaka pengar av en erfaren affärsidkare och sedan leja en sheriff, prisjägare eller snart sagt vem som helst som visar sig vara beredd att rida in i indianland och söka rätt på den skyldige Mr Chaney, eller vad han nu egentligen heter. Det finns fler bud i namnfrågan. Vad hon däremot har är en obotlig envishet som kombinerad med en osedvanlig förmåga att förhandla bräcker de flesta hinder i hennes väg. Motvilligt viker sig vattenmassorna undan i mosaisk vördnad och jakten är igång.

Den enögde skjutglade sheriffen, eller vad han nu är, ”Rooster” Cogburn, försöker skaka henne av sig och göra jobbet själv, eller rättare sagt i obekväm allians med den talträngde Texas Rangern LaBouef. Ingenting går dock riktigt efter ritningarna för någon inblandad. Allt är som sagt möjligt; möjligen med undantag för att dinosaurier skulle dyka upp i 1800-talets nybyggarland, att ett rymdskepp skulle landa eller en helt konventionell romans skulle uppstå någonstans mitt i allt. Men det är både behärskat, naturmystiskt och 'lagom' chockartat när det krävs. Dialektalt är det oklanderligt så långt jag är kapabel att bedöma (men det kapitlet är väl i regel ett mindre problem i amerikanska filmer än i svenska) och den allmänna exaktheten är där. Den som nästan alltid tycks genomsyra brödernas filmer, känslan av att de lyckats berätta precis det de tänkt sig, vare sig det betyder ett brett publikt genomslag eller inte.

Allt inramas av en vacker hymn, ”Leaning on the Everlasting Arms”, till eftertexterna framförd med skört vibrerande nerv av Iris DeMent. Den understryker något av det paradoxalt hoppfulla och nästan heliga i det hela, något som jag inte vet om regissörerna tar på fullt allvar men ändå gör att filmen känns betydligt varmare än exempelvis ”Miller's Crossing” och mer optimistisk än ”No Country for Old Men”. Filmfotot av deras långvarige medarbetare, britten Roger Deakins, med sina tjusiga kontraster mellan dagsljus, skymningszoner och mörkaste natt är en upplevelse i sig. Inte oväntat, men absolut nämnvärt. Helheten är troligen inte det absolut sevärdaste upphovsduon svarat för, men ändå spontant med i medaljstriden, eller åtminstone på deras interna övre halva. Det räcker väl som rekommendation, om inte annat.

© Johan Lindahl
2011-02-26

Originaltitel: True Grit
USA, 2010
Regi: Ethan Coen Joel Coen
Med: Jeff Bridges, Hailee Steinfeld, Matt Damon, Josh Brolin, Barry Pepper, Dakin Matthews, Paul Rae, Elizabeth Marvel, Ed Corbin

Genre: Drama, Western, Äventyr
Svensk biopremiär: 2011-02-18
Hemmabio: 2011-06-29

Sök