Everyday (2010)

Syrligt men inte sotsvart

Alla pratar. Ingen lyssnar. Alla är olyckliga och problemen staplas på varandra. Stagnerande äktenskap, sonen vill gå på gaybal - alltså inte gaybar utan gay-bal, svärfarsan blir inneboende och visar sig vara The Mother of alla deprimerade och miserabla pensionärer i historien. Med andra ord upplagt för en klassisk amerikansk postmodern dramakomedi med hög feelgoodfaktor. Och än har jag inte nämnt en chef som kräver dagliga chocker och en förförisk fritänkande kvinnlig kollega. Inte bara stadig livsångest utan även frestelser är Neds vardag.

Bakom en nästan provocerande bokstavligt alldaglig titel döljer sig alltså en hel del bråte att rensa bland. Kanske för mycket. Även om regissören & manusförfattaren Levine spetsar till konceptet kan man fråga sig hur mycket nytt han egentligen har att komma med. Men, han verkar i alla fall tycka om sina rollfigurer och det räddar ganska mycket i sig. Någonstans har han hittat känslan för hur de här personerna kan vara både högst ofullkomliga men ändå inte outhärdligt patetiska utan relaterbara. Han har om inte annat lyckats med castingen. Det som kanske ser mer ut som pilotavsnittet till en HBO-serie om medelålderskris och tonårsvåndor än en riktig film slutar ändå på en tilltalande not.

Jag hade inte alltför högt uppskruvade förväntningar i förväg och tänkte att det här kunde blir hur menlöst eller klichéspäckat som helst, men skådespelare som Liev Schreiber, Helen Hunt och Brian Dennehy borde ändå vara kapabla att skaka liv i mindre lovande material. Och det kanske är det de gör också. Det finns inneboende motsägelser i hur förtjust filmen är i att 'gå dit dramakomedier oftast inte går' och samtidigt underförstått moralisera över underhållningsbranschens behov av att testa gränser för vad publiken tål. Ned tjänar ihop brödfödan som manusförfattare på ett kabel-TV-bolag där han hunsas av den härdade skrivarstabschefen (Eddie Izzard) att få fram minst ett par rejäla chockmoment i varje avsnitt. Redaktionsmötena blir alltmer plågsamma när kolleger får beröm för sina uppslag men Ned allt oftare får bakläxa, samtidigt som en ung snygg medarbetare (Carla Gugino) vill hjälpa honom på traven, gärna i sin egen etagevåning med tillhörande simbassäng.

På hemmafronten har han svårt att acceptera sin tonårige sons övertygelse om sin egen homosexualitet, och vart det kan leda. Risk för utnyttjande av äldre män som gillar yngre dito? Vilka kommunicerar grabben med på nätet egentligen? Och kommer den yngre sonen bort i sammanhanget? Detta medan hustrun (Hunt) kämpar med sitt dåliga samvete över att inte komma överens med den sjuklige och i grunden permanent deprimerade fadern som tar 17 receptbelagda mediciner och nu blir ett heltidsjobb i egen rätt. Lyckan lyser i sin frånvaro och då ligger det nära till hands att söka kickarna där de visar sig, i alla fall för Ned. Så ”Every Day” är ett slags provkarta på vilka fällor de här individerna kan tänkas falla i och vilka de klarar att undvika.

Förutom de ibland kontroversiella dilemman som behandlas, och det regelbundna grova språkbruket som säkerligen ger en högre åldersgräns i USA än i Sverige, så är det inget sensationellt eller banbrytande över de här 90 minuterna i sällskap med ett gäng som kanske inte borgar för en trevlig kväll, men om du ändå ger dem chansen kan det ge behållning. Eftersmaken är inte fullt så besk som jag befarar efter den inledande fasen. Det finns värme och nyanser i det svarta hålet som Ned & Co försöker kämpa sig upp ur. Varje dag, bit för bit, utan garantier för framgång men med en livsgnista som trots allt inte helt slocknat.

© Johan Lindahl
2011-02-14

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Every Day
USA, 2010
Regi: Richard Levine
Med: Liev Schreiber, Helen Hunt, Eddie Izzard, Carla Gugino, Brian Dennehy, Ezra Miller, Skyler Fortgang

Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2011-02-16

Sök