Outside the Law (2010)
Det här är ingen gangsterfilm
På omslaget ser de ut som det klassiska gangstergänget. Rockarna, hattarna, vapnen. Det enda ovanliga är Eiffeltornet i bakgrunden. Men regissören är ju Rachid Bouchareb, mannen bakom omtalade och sevärda "Infödd soldat", så en algerisk vinkling på historien är väl det minsta man kan förvänta sig? Och jodå, så blir det. Faktum är att affischen är rättså förrädisk. Falsk marknadsföring, rentav?
Det är en fransk-belgisk-algerisk produktion – Oscarkandidat för det sistnämnda landet – och huvudtemat är Algeriets självständighetskamp, och de tre bröderna Sounis roll i densamma. Som vuxna spelas de för övrigt av tre skådisar som alla var med just i "Infödd soldat", och vars karaktärer där hade samma förnamn. I ett fall är till och med efternamnet detsamma.
Inledningen är tydlig, minst sagt. År 1925, när de är barn, får deras strävsamma algeriska familj lämna den mark som släkten brukat i generationer. En kolonisatör ska ha den. Smarta Abdelkader tvingas också lämna skolan eftersom pappa inte längre kan betala för utbildningen. Just så formas cyniker och framtida upprorsmän. Dialogen är exposition i dess mest pedagogiska form. Därmed inte sagt att exakt detta öde inte är taget direkt ur miljoner nutida och dåtida verkligheter och sannerligen djupt orättvist.
Snabbt hopp till maj 1945. Friheten är vunnen för Frankrike. I Algeriet skanderar folkmassorna för samma privilegium. Algeriska soldater dog ju för Frankrike och det känns ganska självklart vad som vore det rätta och rättvisa här, men demonstranterna får förstås bly istället - serverat av polisen, de priviligierade på balkongerna och även militären. Bröderna Sounis far och systrar dör i massakern. Det är fortfarande exposition, påminnelser om ett kolonialistiskt beteende mer passande för den naziststat fransmännen just befriats ifrån. Poängen är även här glasklar, men tål att framföras, även om skildringen av händelsen har ifrågasatts på vissa håll.
Efter ett tredje långt tidshopp landar filmen i det 50-tal som den huvudsakligen kommer utspela sig i. Vid det här laget har också personerna utkristalliserat sig. Messoud (Roschdy Zem) har slagits för Frankrike mot de koloniserade vietnameserna och lärt sig ett och annat. Enarmade Said (Jamel Debbouze) tenderar att ta den lätta vägen. Abdelkader (Sami Bouajila), som arresterades under oroligheterna 1945, friges ur fängelse i Frankrike, nu snabbutbildad revolutionsorganisatör. Det är i en kåkstad i Frankrike som de alla, plus deras gamla mor, strålar samman.
De båda bröderna duktig avfärdar Saids idéer om att bilda en kriminell trojka (och där ryker också ursäkten att lansera det här som en gangsterfilm om du frågar mig) och satsar på den radikala politiken, den som syftar till Algeriets frihet. Men att ena algerierna i Frankrike är inte det lättaste. Väpnad kamp och stöd för FLN (Front de libération nationale) eller tilltro till det mer acccepterade partiet; bara den frågan kan leda till blodvite. Motståndet växer och organiseras – med en del oväntade allierade – och bröderna duktig blir allt viktigare. Said, han kör vidare på den breda vägen. Det mest konstruktiva han uträttar är att agera boxningsmanager åt talanger vid sidan av nattklubbsägandet. Men det är inte alls säkert att dina sympatier hamnar hos bröderna duktig när deras metodik alltmer ger sig till känna. Särskilt Abdelkader verkar ganska så iskall. Och så den där störiga attityden: de som inte ser på saker och ting på exakt deras sätt är förrädare. Inte för att polisens tillvägagångssätt är så mycket mer respektingivande...
Ingen renodlad hjälteskröna, alltså. De är huvudpersonerna, men du förväntas inte nödvändigtvis dyrka dem. Snarare känns det ofta som en dyster historielektion med en klar tematik. De paralleller till franska motståndsrörelsen som dras är intressanta. I vissa delar känns det samtidigt dagsaktuellt, som när man hör på radion om hur "Frankrike ska hantera fanatiska muslimska element" i svallvågorna efter en rad attentat. Terrorist eller motståndsman, definitionen beror som bekant på vem som väljer epitetet.
En scen sticker ut. På en fin klubb utspelar sig ett stillsamt samtal mellan de krigande parterna där man anar både våldets onödighet och oundviklighet.
Det är nyckelhändelserna i Frankrike som utgör handlingen, som tar regelbunda kronologiska årslånga kliv framåt. Logistiken kring ett väpnat uppror och de ännu mer dramatiska händelserna hemma/borta i Algeriet får vi bara skymtar av. Nästan allt som kan kallas vardag får man föreställa sig själv. I kanske det enda lättsamt roliga ögonblicket anar man vad som hade kunnat få hela filmen att kännas mer levande, serverat i större kvantitet. Messouds samvetskval och Abdelkaders möjlighet att finna kärleken (som han inledningsvis slår ifrån sig) är två trådar som gör att vi kommer dem lite närmare. Men allt är ju relativt. Sättet att knyta ihop filmen känns också lite konstruerat, måste jag säga. Men innehåller ganska oväntade moment!
Jag har som synes en bunt invändningar. Samtidigt kan man inte förneka att det är en välgjord, välspelad och intressant historia, dyster men respektingivande.
FOTNOT
"Outside the Law", som kunde ses på stor duk under Göteborg International Film Festival, hade samtidigt DVD-premiär här i Sverige. Det ska kanske nämnas att det är i det sistnämnda formatet jag sett den. Det är en stor produktion som säkert mår bra av det riktigt stora formatet.
© Anders Lindahl
2011-02-15
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Hors la loi
Algeriet / Frankrike / Belgien, 2010
Regi: Rachid Bouchareb
Med: Chafia Boudraa, Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Bernard Blancan, m.fl.
Genre: Drama, Historia, Krig
Hemmabio: 2011-02-02
Teman: GIFF2011
Relaterat: Infödd soldat (2006)
Ingår i följande teman
