Oliver Sherman (2010)
Veteranens vånda
Han heter egentligen Sherman Oliver, men en miss på militärsjukhuset där han reparerats (någorlunda) fick honom ett tag att tro att namnen var i omvänd ordning. Efter en kula i huvudet var han inte riktigt kapabel att veta bättre.
Några år senare besöker krigsveteranen den soldat som räddade hans liv en gång i tiden. Kamraten har det bra. Han har anammat vanligheten och stillheten på ett nästan osannolikt sätt, till och med anlagt skägg och långt hår. Våldet har han helt lämnat bakom sig, i trots mot människans natur menar den snart snyltgästande Oliver.
Han är en sorglig, tafatt figur. Men också en potentiellt farlig figur. Han spelas av Garrett Dillahunt, som aldrig får spela välanpassade människor. Tyvärr hann jag inte ta tillfället i akt att fråga gästande, långfilmsdebuterande regissören Ryan Redford på festivalvisningen ifall Garret faktiskt är lite knäpp på riktigt, men hann åtminstone lyssna på lite kloka tankar om filmen som sådan. Som att den exempelvis verkligen inte är politiskt menad, veterantemat till trots.
Utöver Dillahunt återser vi även Molly Parker från "Deadwood", slump eller inte. Hon är frugan till Franklin (veterandoldisen Donal Logue), mannen som skaffat sig ett liv och vägrar tro att vapendragaren inte ska kunna göra det han med. Men det är snarare Franklin som förändras, även om han verkar för stabil för att verkligen dras ner i deppdyn.
Det blir en sådan där film där man är helt säker på att något kommer gå väldigt fel till slut. Frågan är mest hur och i vilken grad. Det är välspelat, kontrollerat och med ett surr av spänning hängande i luften. Och Dillahunt är suverän. Om han nu inte bara spelar sig själv.
© Anders Lindahl2011-02-05