The Mill and the Cross (2010)
Sällsynt filmfågel
Det här var speciellt. Antagligen bör det ses om (vilket regissören tydligen fått höra några gånger) innan man avlämnar omdöme. För eget för att ignoreras är det absolut. Men är det ett mästerstycke eller för konstnärligt för att klassificeras som en fantastisk FILM, som jag kände för ”Russian Ark” häromåret? Jag tror att jag gillar det här bättre. En uppenbar bedrift som är ståtlig och vacker, ibland till synes banal och sedan rent brutal - en blandning av livets gilla gång på landet i en mellaneuropeisk medeltida miljö, och sedan makabra inslag som sätter in det livet i ett sammanhang, parat med ett inkorporerat bibliskt tema.
Utgångspunkten är ett konstverk med ganska omfattande innehållsförteckning av flamländaren Peter Bruegel (1525-1569) med en titel som verkar variera, men bland annat är känd som ”The Procession to Calvary”, alltså ett passionsdrama (i biblisk betydelse) planterat i Bruegels samtida Belgien, ungefär. Det finns mycket att tolka in och ut ur den här kanvasen, om man får tro regissör Majewski som var närvarande vid den här festivalvisningen i Göteborg. Vi ser en Kristusgestalt korsfäst, kättare (eller vad de nu är) straffade på andra sätt av soldater i röda rockar men också familjer som stiger upp på morgonen och går igenom sina vanliga rutiner. Och så går konstnären själv (Rutger Hauer) omkring och letar vinklar, skissar och filosoferar kring sitt värv och vad han vill få fram, medan en luttrad medborgare (Michael York) är nyfiken på projektet. Charlotte Rampling är ett slags jungfru Maria-figur, men säger nästan ingenting utan betraktar mest allt offentligt elände med bekymrad min. Just det, överhuvudtaget är det väldigt begränsat med dialog. Pratar mest gör väl Hauer, och då ofta i inre monologer.
Filmen är både vacker, omvälvande och motbjudande, med sina segare passager men i slutändan belönande. Styrkan är också att det inte bara är kyligt betraktande utan verkar vilja säga något om livet också, som en Greenaway-film utan samma cynism kanske. Majewski kunde möjligen ha gjort något liknande av en Hieronymus Bosch-tablå, det är i alla fall den närmaste artistiska referens jag kan tänka ut i en hast. Filmen i stort rekommenderar jag till alla som inte väjer för en utmanande visuell upplevelse med en del tuggmotstånd. Intrycket kan förmodligen variera starkt beroende på sinnestillstånd men ambitionen och prestationen här är bitvis häpnadsväckande. Betyget blir en fyra med viss reservation för just filmens krav på koncentration som kanske inte alltid finns där, men jag - och troligen även du - har chansen att se en sorts film som bara kommer fram vid sällsynta tillfällen. Mycket sällsynta.
© Johan Lindahl2011-02-06