Never Let Me Go (2010)
"We all complete"
Jag skriver inte under på tesen att brittiskt alltid är bäst, men den här gången gör en väldigt brittisk approach jobbet bättre än Hollywood-attityden.
"Never Let Me Go", baserad på en av mig oläst roman av Kazuo Ishiguro, är nämligen påfallande lik en här onämnd, ganska bombastisk amerikansk film. Och väldigt olik... Grundtemat är praktiskt taget identiskt men vägarna man väljer att gå när det väl har presenterats är nästan motsatta. Inget uppror, ingen flykt. Snarare kan karaktärerna bitvis påminna om dem i Ishiguros "Återstoden av dagen" i sin stoiska förmåga att finna sig i sin lott.
Vi börjar på 70-talet på internatskolan Hailsham. Här fostras barnen under överinseende av Charlotte Ramplings stränga rektor till något speciellt. Kanske till att bli framtidens ledare? Nja, då hade väl skolan känts lite flärdigare och de hade väl fått tillåtelse att lämna området. Vi lär känna tre av barnen, resten är mer eller mindre statister. Tommy är lite utanför och har problem med temperamentet, Kathy är den smarta och sansade och Ruth är den snygga som får vad hon vill, redan som barn. I den mån man kan få vad man vill här. De är som sagt inte som andra. Kanske värda att tycka synd om rentav. Det märks om inte annat på gubbarna som lämnar av kartonger med allsköns krafs som de lyckliga barnen kan köpa med sina poletter (knappar).
Apropå poletter, så trillar den viktigaste ner ganska tidigt, om man inte anat den redan tidigare. Vi får veta vad vi behöver i samma takt som huvudpersonerna, bland annat av en välmenande lärarinna som givetvis strax får sparken. Eller känner eleverna till sanningen före oss? Deras reaktion är intressant... Även om jag väljer att inte avslöja några överraskningar så är hur som helst inte huvudmålet att chocka tittaren med dem. Det är följderna för individen i den alternativa men snarlika värld som målas upp som är poängen. Detaljerna kring det väldigt pragmatiska systemet fascinerar mer än den stora uppenbarelsen. Framför allt kretsar handlingen kring ett triangeldrama vars detaljer också mår bäst av att avslöja sig i just filmform.
Filmen som tillvägagångssättet resulterar i är sorglig, försiktigt närgången och rörande. Det är för rättframt för att kännas manipulativt. Filmen sticker inte under stol med att den ruvar på stora och tunga teman med starka situationer som konsekvens och drar sig inte ens för en tydlig voice-over. Med det återhållsamma utförandet tillsammans med den perfekta castingen blir dock även scener som känns bekanta så starka som de borde. Tanken, presenterad av en av huvudpersonerna, att frågorna som den extrema situationen resulterar i är allmängiltiga är inte långsökt alls.
Även om barnskådisarna är utmärkta är det deras äldre motparter man kommer minnas bäst. Med en bild på en walkman flyttas vi en bit in i filmen till 80-talet, där Andrew Garfield, Keira Knightley och Carey Mulligan tar över rollerna. De är alla på rätt ställe, även Keira.
Jag har kommit så här långt utan att avslöja för mycket, tror jag. Dags att lämna av. Nöjer mig med att tillägga att jag lämnade festivalvisningen på Draken med det kanske överutnyttjade temat i huvudet och den sköna känslan av att ha sett en riktig film.
© Anders Lindahl
2011-02-03
Är det något härinne vi bör känna till? Mörka hemligheter avslöjas i "Never let me go".
Originaltitel: Never Let Me Go
Storbritannien / USA, 2010
Regi: Mark Romanek
Med: Carey Mulligan, Andrew Garfield, Keira Knightley, Charlotte Rampling, m.fl.
Genre: Drama, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2011-03-25
Teman: GIFF2011 Tjugohundratalets bästa filmer
Ingår i följande teman
