The Last Flight of the Flamingo (2010)
Magiskt och motsägelsefullt
- Kvinnorna i Tizangara får män att explodera.
Precis den förklaring FN-majoren Massimo Risi hade hoppas på. Fallet är löst... Han har det tacksamma uppdraget att reda ut varför flera explosioner i den här moçambiqanska regionen följs av upphittade FN-hjälmar - och (ofta ganska omfångsrika) manslemmar separerade från resten av kroppar som försvunnit spårlöst. Till sin hjälp har han tolken Joaquim, som han hälsar med orden ”jag förstår språket, men världen behöver undertexter”. Dialogen i den här filmen är överlag rätt späckad med dubbeltydigheter, om jag har förstått den rätt. Det kanske jag inte har. Allvarligt talat är det inte mycket jag är säker på ens när allt är över, men ”Last Flight of the Flamingo” (byggd på en roman av Mia Couto som jag inte läst men nu blivit nyfiken på) har en inneboende egensinnig charm som får mig att behålla intresset.
Sådana här filmer syns i Sverige framförallt på filmfestivaler och inte så ofta annars; att döma av förhandsbeskrivningen kan de innebära lite vad som helst. Och det gör den här. Kulturkrockar, återkommande anspelningar på det koloniala arvet, en torr humor som antingen går fram över språk- och kulturbarriärer eller faller platt beroende på mottagarens antenner; och i det här fallet magisk realism à la Moçambique. Långfilmsdebuterande regissören Ribeiro är själv därifrån, men det här är uppenbarligen en internationell samproduktion.
Vinjettgrafiken och musiken har en minimalistisk karaktär innan ståtliga naturscenerier tar över och omgående även makabra fynd, som behandlas med absurd svart humor och samtidigt ett poetiskt anslag. Det känns tydligt redan från scratch att allt som inträffar har en allegorisk underton - vilket blir väldigt klart, för att inte säga övertydligt, vid slutsignalen. När Risi börjar sin jakt på svar möter han bland andra Ana Deusqueira, som kallar sig ”self-made whore” och uppmuntrare av lokala initiativ (vad det nu kan innebära). Hon har en ofelbar effekt på alla män hon spänner blicken i, men Risi fängslas också av den mystiska Temporina som uppenbarar sig i flera gestalter och förklaringen till hennes motsägelsefulla natur kommer efterhand.
Det här är inte för alla smaker och sensibiliteter, det krävs en beredskap att flyta med i en händelseutveckling som inte följer förväntade spelregler, eller håller samma konsekventa tonfall hela vägen. Det är poetiskt - och politiskt laddat. Går det att placera i en självklar genre - och är det ens intressant? Stereotyper kan skönjas, som den korrupte tjänstemannen med något att dölja, en femme fatale-figur och så givetvis en outsider som måste göra en resa i det okända för att utvecklas och vidga sina vyer. Just det, så är en förbannelse på drift också. Och med de många tvetydigheterna kombinerat med gränslandet mellan dröm och verklighet kan det här med lite god vilja kallas ett möte mellan ”Picnic at Hanging Rock” och Gabriel García Márquez. Men nu kommer väl någon att gå i taket över att Peter Weir och Colombias nationalklenod jämförs med det här garanterat vattendelande lilla äventyret.
© Johan Lindahl
2011-02-03
Originaltitel: O ultimo voo do flamingo
Portugal/Spanien/Moçambique/Italien/Frankrike, 2010
Regi: Joao Ribeiro
Med: Carlo D'Ursi, Elliot Alex, Alberto Magassela, Cláudia Semedo, Adriana Alves
Genre: Drama, Fantasy, Religion/filosofi, Romantik
Teman: GIFF2011 Livet i djungeln
Ingår i följande teman
