Juan (2010)
Mycket väsen för ...ja, vad?
Ibland går det inte som det var tänkt men kan bli bra ändå. Sådant lär man sig om inte annat av att arbeta i den så kallade tredje världen då och då; eller ta färjan från fastlands-götet över till Hisingen och biografen Aftonstjärnan, som jag faktiskt aldrig varit på förut. Egentligen var målet att se filippinska musikalen ”Emir” men den hade enligt uppgift fastnat i hemlandets tull och aldrig ankommit. I stället tjänstgjorde danskproducerade ”Juan” som substitut. Och vad visste jag om den innan? Inte mycket, men det rör sig om en uppdatering av Mozarts opera ”Don Giovanni”. Musikaliskt är det ganska traditionellt (säger jag, som inte kan kalla mig operafantast eller Mozart-kännare) men intrigen har flyttats över till vår tid med rekvisita som snabba bilar, mobiltelefoner, skjutvapen och laptopförevisning av erövringarna Europa runt.
Juan förför allt kvinnligt han kommer över, enligt egen utsago, medan hans åtföljare Leporello dokumenterar med digitalvideo och håller ordning på statistiken. Men när erövraren blir tagen på bar gärning och vållar en annans död, tar allt en allvarligare vändning. Det här är livligt för att inte säga hetsigt, hett och lustfyllt men faktum är ju att Juan trots eller tack vare sin förmåga att vinna kvinnors hjärtan i osannolikt snabb takt för att sedan dumpa dem och dra vidare, är en skitstövel med enormt ego och en svår psykiatrisk defekt. Sociopat med stark sexualdrift? Hur mycket kan man förväntas sympatisera med hans öde egentligen? Det kanske stämmer med originalmanus, men jag vill minnas att Johnny Depp var en trevligare typ i filmpastischen ”Don Juan de Marco” för cirka 15 år sedan. Jag gillar den här filmens attityd och respektlöshet i stort, men det finns ändå ett hål i mitten. Som inte den ifrågasättande kumpanen Leporello helt kan fylla.
Får man tro filmen ”Amadeus” hade Mozart ett sjukligt grovkornigt språkbruk privat (möjligen på grund av en egen psykologisk störning, säger väl experterna) men jag tror inte att han späckade sina libretton med sådana regelbundna svordomar som den här engelska översättningen och språkliga revisionen bjuder på. Det är inte särskilt politiskt korrekt heller med dagens standard, men det kan ju istället bero på att det trots allt är en gammal text det här bygger på...
I stort sett allt är imponerande och kraftfullt, tempostarkt och med professionella operasångare (antar jag) i huvudrollerna. Explosioner och tjutande sirener höjer decibelnivån i ett ödesdrama med en story som jag känner att jag borde haft bättre grepp om i förväg. Men operor har ju en tendens att servera storslaget väsen för mindre substans i stort - eller? Målgruppen? Kanske är den främsta drivkraften att få en ny generation tänd på gedigen finkultur genom ett fräschare visuellt formspråk och stundtals nästan dystopisk scenografi. Regissören Kasper Holten har tydligen satt upp ett 50-tal musikaler och dylikt i Europa och USA innan han gav sig på denna sina första film, som inte stapplar nämnvärt i något konstnärligt avseende. Det är som en rockopera utan rock. Och det funkar ganska väl. Men jag saknar ändå något som liknar verkliga människor i centrum.
© Johan Lindahl
2011-02-04
Originaltitel: Juan
Danmark, 2010
Regi: Kasper Holten
Med: Christopher Maltman, Mikhail Petrenko, Elizabeth Futral, Maria Bengtsson, Eric Halfvarson, Peter Lodahl, Katija Dragojevic, Ludvig Bengtson Lindström
Genre: Drama, Musikal, Romantik
Teman: GIFF2011
Ingår i följande teman
