Womb (2010)
Oh, the things we do for love...
- Jag vill ha ett hus vid havet...
Visst var det Marie Fredriksson som á capella-hyllade närheten till oceanen någon gång på 80-talet? Hon var väl inte först med det i och för sig. Landskap nära öppet vatten verkar också ligga regissören Benedek Fliegauf varmt om hjärtat. Även om värme kanske inte är hans starkaste sida. Eller är det? ”Womb” handlar så mycket om känslor, framförallt undertryckta sådana, och så lite om logik, samtidigt som den är impregnerad av ett nästan maniskt kontrollbehov och kylig exakthet att jag både vill ta avstånd från den och ändå ärligt talat måste beundra den. Det är så fruktansvärt konsekvent gjort hela vägen, i bildspråk och agerande. Och så deprimerande. Som en postmodern ”Viskningar och rop”, i blågrå seglarstövlar i stället för illröd aftonklänning.
Nu är det för all del omöjligt att inte nämna ”Birth” också, den där obekväma halvkvävda existentiella thrillern där änkan Nicole Kidman fick besök av en ung pojke som påstod sig vara henne döde man, återfödd men inte riktigt sig lik rent fysiskt. ”Womb” känns mer bekväm i sig själv och imponerar alltså, men jag tänker inte förklara den min ovillkorliga kärlek på den här sidan 2012. Tror jag. En ung flicka blir vän med en jämnårig pojke som bor med sina föräldrar vid havet, som sagt. En dag måste hon flytta med sin familj till Japan. Flera år senare är hon tillbaka och de börjar plocka upp relationen där de lämnade den. Han är just i färd med att planera civil olydnad med sin grupp miljöaktivister mot en ny anläggning de inte uppskattar. På vägen dit slår olyckan till. Han är borta, men Rebecca vill återuppliva sin Tommy. Bokstavligen.
Det blir en lågmäld, meditativ historia om ett kontroversiellt ämne där inte mycket energi spills på att klargöra de biologiska och vetenskapliga processerna. Den ”nye” Tommy insemineras, föds och växer upp med Rebecca som mamma. Han är av allt att döma inte den ende i sitt slag, alltså klonad, och filmen rör både vid attityder mot det som är annorlunda - ”artificial incest” lanseras som begrepp - men framförallt vid det som händer i luftrummet mellan en mor (kan man väl säga) och en son som inte vet sanningen men börjar ana att han är annorlunda. Han växer fort om inte annat. Och ödsligheten i de oftast regniga eller åtminstone molntyngda skyarna över stugan på stranden förstärker intrycket av övergivenhet och en desperat jakt på gemenskap som kanske är byggd på en ren illusion. Fokus är främst på det som inte sägs och Fliegauf faller inte i enkla fällor som att skapa alla situationer vi kan tänkas förutse. Det är både en styrka och en svaghet. Är den här berättelsen verkligen ett allvarligt försök att gå i clinch med ett alltmer aktuellt ämne, eller är det en distanserad manipulation från en upphöjd position från en intelligent varelse som vill pröva publikens eventuella värdighet att överhuvudtaget se och tolka hans fulländade skapelse?
Stor hjälp har han i alla fall själv av Eva Green (”Casino Royale”, ”Kingdom of Heaven”) i huvudrollen, hon som oavsett genre är specialist på oansträngt intensiva blickar med ögon som tycks penetrera allt omkring sig och samtidigt skvallrar om en sargad själ innanför, som Rebeccas.
© Johan Lindahl
2011-02-01
Originaltitel: Womb
Tyskland/Ungern/Frankrike, 2010
Regi: Benedek Fliegauf
Med: Eva Green, Matt Smith, Lesley Manville, Peter Wight, István Lénárt, Hannah Murray
Genre: Drama, Religion/filosofi, Romantik
Teman: GIFF2011
Ingår i följande teman
