True Legend (2010)
En spektakulär halvmesyr
Det vore fel att säga att tonen sätts från början, i en spektakulär massdust efter en Sagan om ringen-inspirerad åkning nerför ett torn, men väl en av tonerna. Legendariske kampkoreografen Yuen Woo-pings återkomst till registolen är föga förvånande full av fajting. Addera en stor nypa CGI-effekter av ibland tveksam kvalitet, undersköna landskap, hämnddrama, familjedrama och lite 1800-talshistoria så börjar du närma dig en helhetsbild av filmen - om det ens är möjligt. Och så får vi inte glömma att den åtminstone i Kina kunde ses i 3D på bio, något ganska få verkar ha gjort. Det blev tydligen ingen jättesuccé.
Det känns som en legend men det finns små och stora korn av sanning här, så titeln passar väl bra. Även ganska sentida kinesiska historier med verklighetsbakgrund berättas ju helst i ett mytologiskt format, gärna kryddade med extra mått av tragedi och dramatik. Det finns hur som helst en kung fu-variant kallad Zui Quan / "drunken boxing", avsedd att efterhärma en druckens rörelsemönster. Särdeles svår lär den vara att bemästra. I filmen är det krigshjälten, sedermera tiggaren Su Qi-Er som helt ofrivilligt grundar denna skola genom en kombination av sorgtyngd berusning och grundläggande stridskonstsexpertis. Men detta är snarast epilogen i en film som tar en ganska ojämn stig dit. Eller så är inledningen världens längsta prolog till en väldigt kort huvudhistoria.
På toppen av sin karriär lämnar general Su trupperna och bildar familj. Hans adopterade bror, som har honom att tacka för mycket, beter sig dock istället rent svinaktigt. Su hamnar på botten, om än på toppen av ett berg, och måste mödosamt kämpa sig tillbaka till sin självrespekt. Detta sker med hjälp av en trogen hustru, risvin och spektakulära fantasier och leder fram till en onekligen dramatisk konfrontation. Som inte alls är filmens final...
I efterhand kan jag förstå hur de tänkt när de byggt upp filmen såhär, men när man ser den för första gången känns den inte särskilt sammanhållen. Den glider genom olika stadier av realism. Vissa av dem är inte verkliga, utan en slags internaliserad, spirituell kung fu-skola där Su ständigt möter den lika oslagbare som fånigt utstyrde Kung fu-guden. Men vissa scener som helt klart hör till vår verklighet andas väldigt mycket myt och saga de med, medans andra känns jordnära på ett "Fearless"-artat vis. Jämförelsen med den sistnämnda utfaller inte till Pings fördel.
Fienden i filmen förändras på vägen. Från att handla om personlig hämnd mot en samvetslös skurk som låtit sy fast metallplattor på kroppen och lärt sig en dödlig teknik övergår den mot slutet i en annan bekant kategori: de främmande jävlarnas härjande i det tvångsöppnade landet och behovet av självupprättelse. Temat är snarast en fond mot vilken den druckna stilens födelse presenteras, men en ganska viktig fond. Och det blir lite för många olika sorters filmer här, som om Ping under sitt samarbete med Quentin Tarantino lärt sig hans dåliga sidor istället för de bra. Jo jag vet, man kan lika gärna säga att det är tio kung fu-filmer ihopmixade till en i ett positivt tonfall, men jag känner inte för det.
Huvudpersonena spelas inte av med västerländska ögon särskilt kända personer. Andy On har inte många nyanser att tampas med i sin Commodus-liknande roll, men är förstås snarare utvald för sin förmåga att tampas med stil. Vincent Zhao (a.k.a. Chiu Man-cheuk med flera namn) utsätts för lite mer skådisartade utmaningar bredvid allt fajtandet och sköter sig okej i huvudrollen. Xun Zhou är rentav mycket bra som den trofasta men näppeligen spakt lydsamma hustrun. Hon sjunger för övrigt också titellåten. Dessutom ser vi David Carradine i en av sina absolut sista roller och på ett vackert berg träffar vi Michelle Yeoh. Hon får inte slåss, men hon bor väldigt fint. Kung fu-guden spelas för övrigt av Jay Chou, Kato i nya Green Hornet-filmen.
Kampmässigt har ju den druckna stilen varit föremål för ett otal filmer förut men Woo-ping visar förstås att han vet vad han sysslar med, vare sig det gäller vapenlösa duster inför publik med nationens ära som insats eller wuxia-galna dueller i fantasins värld. Det bryts dock inte särskilt mycket ny mark, även om en kamp i en brunn hör till de mer sällan sedda varianterna. Wow-faktorn är högre i flera av de Hollywood-produktioner som satt honom på världskartan i egenskap av koreograf.
Mycket vajrar, stora studiebyggen och några riktigt vackra scenerier. Finalen, där vår berusade hjälte tampas med ett gäng överdimensionerade västerlänningar är brutalt underhållande om man är på rätt humör, om än väldigt bekant. En svag trea kan jag unna "True Legend". Den är händelserik och på sätt och vis en fest för fajtfilmsvänner, men det är en fest där jag känner att stämningen är lite konstig. Som om man druckit för mycket. Eller för lite...
© Anders Lindahl
2011-01-30
Tack till SF Video för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
En halvtimmes bakom-film finns med på Blu-rayskivan, tillsammans med en musikvideo. Det var väl allt, tror jag.
Michelle Yeoh gör snygg entré
Originaltitel: Su Qi-Er
Kina, 2010
Regi: Yuen Woo-ping
Med: Vincent Zhao, Xun Zhou, Andy On, Jay Chou, Michelle Yeoh, David Carradine
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Hemmabio: 2011-02-02
