Kärlek i New York (2010)
"Kan vi sluta springa, jag är nästan 30?"
Den marknadsförs med Woody Allen-jämförelser. Jag vet inte om jag håller med om just den biten. Mycket prat och New York-miljö, visst, men det är inte riktigt samma ton. Som av en händelse har en av personerna i den här filmen en monolog om just Allen och hon är inte odelat positiv.
Om John Cusack hade varit yngre hade han nog varit det självklara valet som Sam, novellförfattare som inte riktigt lyckas anamma romanformatet och som tidigt i filmen blir ofrivillig låtsasfarsa till en föräldralös grabb på ett lite hipp-som-happ men någorlunda trovärdigt sätt. I brist på Cusack gör regissör Josh Radnor jobbet fint själv. Lojt handfallen men välmenande utan stora gester.
Han har en väninna vid namn Annie (Åkerman) som anordnar fest för att berätta om varför hon inte har något hår, en kusin som inte är hans kusin (Zoe Kazan) och som inte vill flytta till Los Angeles med sin kille och en hemlig förälskelse i en rödhårig tjej (Kate Mara). De är unga vuxna Blackberry-knappande New Yorkare med bekantskapskrets i samma kategori. Vi träffar dem just när livet förändras, på oundvikliga eller ibland överraskande sätt. De är stoffet för hundratals filmer, varav en del är bra. Den här är bra.
Sam är en sådan där typ som grämer sig för att han inte lyckas men ändå verkar ha det ganska lätt här i livet. Inga problem att charma drömtjejen, bara att nyttja ordets gåva och det långt ifrån anskrämliga yttret. Han håller sig på avstånd från tittaren, även mitt i det spontana och avväpnande uppriktiga. Hur resonerar han om ditt och datt egentligen? Det känns som om han bara gör vad som faller honom in, något han egentligen är för gammal för. Är det det som filmen går ut på att få honom att inse, måhända? Beror Woody Allen-snacket på att vi plötsligt tar ett steg ut ur de problem som faktiskt inte förtjänar den grad av grubbleri som de föräras, och ser med nya ögon rakt igenom allt pyntet och joxet? Om ni fattar vad jag menar? Om ni gör det kanske ni inte vill veta svaret såhär på förhand, så det får väl hänga i luften...
Eller bara halvt om halvt. Hade filmen bara lufsat på i det där trivsamt vilsna inledande tonfallet så hade den väl ändå varit ett tjänligt New York-snack-drama. Men filmen får ett nytt liv när Sam äntligen blir lite konfronterad och när de andra karaktärerna ställs i ett annat ljus i största allmänhet. Och det är inga särskilt ansträngda u-svängar med skrikande manusdäck som behövs för att det ska ske.
Malin Åkerman / Akerman gör sig förtjänt av berömmet i en lite udda men kanske inte omedelbart intressant roll, men det innebär mest att hon passar in bra i ett litet mikrokosmos av väl spelade roller. Ner på barnnivå. Det bästa med Rasheen (Michael Algieri) är kanske avsaknaden av charmigt babbel, som inte innebär avsaknad av personlighet. Det är en tämligen tyst grabb som man lätt kan föreställa sig att han redan har gått igenom en del i livet. Han utgör också filmens frustrerande spänningselement. Man kan nämligen inte bara låta ett barn flytta in utan att meddela myndigheterna eller ta kontakt med fosterföräldrarna, något alla i Sams närhet påpekar å det bestämdaste. Ett potentiellt problem håller på att bli ett stort problem som växer honom ur händerna.
Ändå är det två parallellberättelser som jag tycker blir ännu mer rörande i slutändan. Trots att de ett bra tag känns som välspelad men halvljum utfyllnad. Det är faktiskt märkligt hur få möten med de olika karaktärerna som krävs för att avsedd känslomässig effekt ska infinna sig i mitt sinne när filmen till slut tar klivet ut ur "underfundigt underhållande" och avrundar med att vara stark med små åthävor.
Allra bäst är nog Sam II...
© Anders Lindahl
2011-01-20
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Happythankyoumoreplease
USA, 2010
Regi: Josh Radnor
Med: Josh Radnor, Malin Åkerman, Kate Mara, m.fl.
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Hemmabio: 2011-01-19
