City of Life and Death (2009)
Nio delar grymhet, en del hopp
I Europa är läget spänt, men inte värre. Hitler har inte ens annekterat Österrike eller gått in i Sudetlandet. Japan och Kina, däremot, har redan tjuvstartat Andra världskriget, efter ensidigt beslut från den förstnämnda parten. 1937 står japanska styrkor utanför dåvarande huvudstaden Nanjing, numera mer känd som Nanking. Kinesiske generalen Chiang Kai-shek har avbrutit sitt inbördeskrig med Mao för att kämpa emot, men när det gäller huvudstaden har han gett upp hoppet och plockat elitstyrkorna därifrån. Inte mycket av detta framgår dock i filmen, som i ett påfallande sobert tonfall fokuserar på vad som hände med människorna i staden efter dess fall.
Exposition brukar ändå sällan vara det starkaste inslaget i kinesiska filmer, historiska eller sagoepiska. Textskyltar, rulltexter, stressade voice-overs, för mycket information och för många namn, fantasilöst presenterade. Så det känns ganska fräscht att se basinformationen presenterad i form av några spartanska handskrivna texter på gamla vykort och foton.
Det andra som slår en är det snygga svartvita fotot tillsammans med det massiva ljudet, när vi möter en samling japanska soldater som väntar på att få komma innanför stadens 1000-åriga murar. På andra sidan finns en nervös samling kvarvarande kinesiska soldater, som först av allt måste kontrontera sina kollegor som en masse vill fly därifrån. Vilket de också gör. En japan och en kines på varsin sida får tidigt extra uppmärksamhet av kameran. Om du antar att vi kommer följa dem hela filmen igenom har du bara delvis rätt.
Jag tar tillbaka det där med snyggt foto, förresten. Det är fantastiskt. Masscenerna känns dubbelt imponerande i de här skickligt komponerade bilderna som samtidigt får en nästan dokumentär känsla. Och ljudet är, som sagt, anmärkningsvärt genomarbetat.
Några kvardröjande kinesiska soldater, barn ibland dem, bjuder motstånd i en expertmässigt nervig sekvens. Men spänning är inte huvudordet för dagen, utan skändligheter utförda av soldater som inte nödvändigtvis verkar njuta av det. Filmen tillägnas de 300 000 som dog i massakrerna som följde på stadens kapitulation och gör ingen hemlighet av att det var ett japanskt krigsbrott av skräckinjagande proportioner. Japanerna blir dock inga ansiktslösa mördarmaskiner. De vi träffar först känns anmärkningsvärt mänskliga i minspel och reaktioner.
Kadokawa, den fåordige japan vi alltsom oftast ansluter till, gillar inte det han ser, så mycket är klart. Efter en långsamt uppbyggd sekvens korsklipps det mellan olika fruktansvärda sätt att döda väldigt många människor på – tystlåtet uppgivna människor – och "Gå och se" är här inte långt ifrån tankarna. Tätt sammanpackade folkmassor faller som en våg av dominobrickor när kulsprutorna vaknar till liv, och de råkar ändå relativt lindrigt ut. Avhuggna huvuden har tidigare setts dingla i trådar längs de sönderkrigade gatorna. En potentiell huvudperson följer sina landsmän in i ett taggtrådsomringat läger för de döda. Det är, så långt det är möjligt utan att förfalla till feghet, ändå relativt skonsamt visualiserat. Någon sensationalism, som vissa äldre filmer om de här händelserna har beskyllts för, är det inte tal om – men det är nog så tung tittning. Och värre ska det bli?
Ett lugnare parti tar faktiskt vid efter kanske en tredjedel av speltiden. I de japanska soldaternas läger framstår de som ännu mer överraskande mänskliga i sken av vad vi just sett och i en skyddszon för flyktingar, skapad av tyska nazistpartiets märkvärdigt medmänsklige utsände Herr Rabe, strålar några överlevande från tidigare scener samman. Här kommer för övrigt "äntligen" de lite starkare och normalare reaktionerna på alltings jävlighet som tidigare lyst med sin frånvaro.
Det (högst relativa) lugnet är inte där för att stanna, förstås. Tryggheten försvinner och folk måste göra vad de kan, inte minst Rabes kinesiske assistent Tang. Inte för att det nödvändigtvis hjälper att sälja sin själ, dock. Mer heroiskt, i den specifika situationen, är beslutet från 100 kvinnor att anmäla sig till den kår av "komfortkvinnor" som krävs för att hålla soldaterna lugna. Här råder inte ens någon förljugen finess, det är löpande band-principen som gäller.
Kadokawa är inte ensam om att visa mänskliga drag bland de japanska soldaterna, men vi ser också tydligt konsekvenserna av en noga inpräntad krigsälskande mentalitet där ett liv inte är värt någonting – monstruösa handlingar utförda utan en min, eller kanske med ett litet leende. En av Kadokawas överordnade får särskilt representera livsföraktet men inte ens han är helt lätt att sammanfatta. Karaktärerna är intressanta, utan att vara glasklara.
Och filmen, den är riktigt bra. Mot slutet blir scenerna allt längre och allt mer oförutsägbara, på ett vis som känns immunt mot kritik eller manuskursiga invändningar. Finalen är, med sina bitvis tolkningsbara och bitvis rättframma inslag, både logisk och oväntad.
Jag vet inte varför jag lite omedvetet väntade på att den här filmen skulle trotsa alla sina goda förutsättningar och plötsligt haverera. Det gör den hur som helst aldrig... Kanske skulle jag annars ha insett att den är på sitt sätt fulländad. Svårt att veta säkert utan att se om den, vilket jag inte tror mig om att palla med inom den närmaste framtiden.
© Anders Lindahl
2011-01-15
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Nanjing! Nanjing!
Kina, 2009
Regi: Chuan Lu
Med: Ye Liu, Yuanyuan Gao, Hideo Nakaizumi, Wei Fan, John Paisley, m.fl.
Genre: Historia, Krig
Hemmabio: 2011-01-05
