Green Zone (2010)
Vad? Inga vapen? Vad gör vi då här?
Shock and Awe. Mars 2003. Efter de inledande smällarna söker amerikanska soldater efter massförstörelsevapen i Bagdads ruiner, men hittar dem inte... Awful Shock! Based on a True Story alltså - men hur nära den bokstavliga sanningen är det här? Allvarligt talat är regissör Greengrass ganska öppen med det, men det återkommer vi till senare. Roy Miller (Matt Damon) är en av de elitsoldater som tilldelats uppdraget att lokalisera och dokumentera de WMD (som den engelska förkortningen lyder) som ska finnas gömda, men har definitiva problem att leverera. Överordnade undviker direkta frågor om varför, och om vilka källor man utgått från. Men en CIA-veteran (Brendan Gleeson) medger för Miller att uppgifterna är tvivelaktiga och konfronterar själv andra i administrationen om den tveksamma taktiken överlag. Han gör sig därmed inte särskilt populär.
Mycket känns igen från den omväxlande efterkloka, förvånade, indignerade eller misstrogna mediebevakningen under 2003, men namn på viktiga verkliga personer har ändrats. Vi kan fylla i och tolka själva vad eller vilka som kan avses, eller hur mycket av destillerade, kondenserade representativa typer vi ser i filmen. Brian Helgelands manus bygger delvis på reportageboken ”Imperial Life in the Emerald City” av Rajiv Chandrasekaran, men kan i korthet kallas en tydligt fiktionaliserad version av händelser som definierat det av många stämplat som extremt eländiga 00-talet. Nu skildras den här perioden med shaky-cam och rå nerv av Paul ”Bourne” Greengrass. Recent history for dummies?
I centrum står alltså den delikata frågan om gömda WMDs som använts för att rättfärdiga invasionen av Irak. Men i filmens verklighetsbeskrivning lyser även igenom sådant som behandlingen av krigsfångar och misstänkta terrorister, mediers medskyldighet till att sprida information på lösa grunder, den allmänna attityden hos ockupationsmakten och inre stridigheter inom samma styrka...
- Jag trodde att vi alla var på samma sida.
- Var inte naiv.
...liksom inte att förglömma det fatala beslutet att upplösa hela den irakiska armén och snabbt försöka stöpa om det ockuperade landet till en 'modern demokrati'. Nu kanske det verkar överdrivet ambitiöst, men det mesta av allt detta berörs i förbifarten medan Miller et al förgäves försöker förena ett förvirrande uppdrag med att följa sin moraliska kompass i en alltmer motsägelsefull och fientlig miljö.
Det är berättat rakt på, kanske lite för markerat A-B-C-scenario, men i stort effektivt. Sista halvtimmen rusar inte oväntat fram i ren ”Bourne Supremacy”-stil och domineras av en lång jaktsekvens i gränder och dammiga gathörn, kring och genom människors privata boningar; med såväl civila som tungt beväpnade soldater inblandade och inte bara markburna motorfordon utan även helikoptrar i farten. Det är sådant Greengrass är bra på; omedelbar närvaro och hög spänningsnivå, men han har försökt erbjuda ett bredare perspektiv än i ”United 93”. Det är inte självklart enkelt att förstå irakiernas inbördes relationer - vilket jag tror är en ärlig bild från utomståendes perspektiv. Vi kan inte greppa allt som försiggår inom en annan typ av samhälle och därmed är det övermod att försöka organisera om det med sitt eget system som förebild, framförallt med våld. Det är en av de tydligare signaler filmen ger, tycker jag.
Efter ett år i mellanöstern inser jag om inte annat själv att man som outsider bara skrapat på ytan och visserligen lärt känna människor med en helt annan bakgrund, men också att samhällets uppbyggnad är mycket mer intrikat än det först kan ge sken av. Ska man dra in med det tunga artilleriet och förändra allt i grunden är det säkrast att man vet man vad man gör, inte bygger sina prognoser på önsketänkande och framförallt inte grundar hela ingripandet på en lögn. Hur många som verkligen insåg att det i fallet Irak var en lögn är en annan fråga som inte besvaras lika tydligt. Storyn har alltså sina pseudonymer, stand-ins som representerar de aktörer vi i vissa fall har lärt oss namnen på och kan identifiera - men inte alltid.
Även om vi serveras en synligt tillspetsad dramatiserad version av vad som hände under den första vågen post-invasion så är ambitionen att vara en större sanning, en grundläggande sådan, på spåren. Hur stor betydelse den kommer att ha, det kan vi kanske svara på om, säg, 100 år. Just det. Den som lever får se.
© Johan Lindahl2011-01-24
DVD / Blu-ray
Oanvända scener med explosioner OCH komplikationer som klippts bort. De kan ses med kommentarer av Greengrass och Damon som förklarar varför en del sekvenser innebär för mycket information för att ta in, även om de är bra i sig. Intressant är framförallt när Miller träffar änkan efter en dödad irakier och får oväntade uppgifter, liksom en utskällning. I bakom kulisserna-filmer avslöjas att flera statister och smårollsinnehavare är riktiga rekryter, ofta med erfarenheter från Irak. En förebild för rollfiguren Miller är officeren Monty Gonzalez som tillhörde ett så kallat MET (Mobile Exploitation Team) vid invasionen, med målet att just hitta det som inte visade sig finnas...
- Det handlar om arvssynd på ett sätt för vi invaderade ju det här landet, men vi ville göra en underhållande film för en stor publik, filosoferar och förklarar Matt Damon också, för den som undrade.
Han och Greengrass har även skrapat ihop ett snackespår till hela filmen för de hugade. Regissören erkänner att han trodde stenhårt på förekomsten av WMD i Irak och sedan inspirerades av boken ”Imperial Life...” när sanningen började gå upp för honom. Han noterar också att även rollfigurer som förefaller skurkaktiga i filmen har sina rationaliseringar och något slags idealism i botten, men de missförstod totalt situationen och splittringen inom landet. Gleesons CIA-räv representerar erfarenheten som ingen lyssnade på i tid.
Damon och Greengrass diskuterar dessutom mediernas inledande underdånighet inför makten vid tiden det begav sig, och rent konstnärligt behovet av att få in det som förväntas i en thriller vilket är den genre de valde för att tackla det komplexa ämnet. Mycket beröm till birollsinnehavare som Igal Naor som spelar den baathistiske generalen Al Rawi, och Jason Isaacs som är en hejare på dialekter och har en fin mustasch i filmen - ”...a hell of a moustache” närmare bestämt. Kanske därför jag knappt kände igen honom.
PG tar för övrigt chansen att försvara Irak-filmerna som gjorts på senare år, även om inte alla precis blivit kassakor; det betyder inte att de varit dåliga, och filmindustrin har tagit sig ansvar att handskas med det känsliga ämnet enligt regissören. Och Damon slänger in brasklappen att om ingen vill se ”Green Zone” får de väl ändra titeln till ”Bourne in Baghdad”...