The Reader (2008)
Läsvärd film
Alla talar engelska. Även om filmen utspelas i Tyskland under... ja, det handlar om ett par olika tidsplan. Men språket är inget som borde störa när vi väl är inne i processen. Så länge det är konsekvent utfört, och det är det. En medelålders advokat förefaller grubbla över det förgångna, som på något sätt hindrar honom även i nuet, ett par decennier senare. Varför? Vad hände?
En tonårig tysk på väg att bli sjuk får hjälp av en okänd kvinna, som han senare återupptar kontakten med. En relation som snabbt blir intim, trots att han inte får veta hennes namn förrän vid tredje träffen (om jag räknade rätt). Hon är cirka 20 år äldre, och det mesta sker på hennes villkor, vilka efterhand utvecklas till att omfatta högläsning före älskog. Han är i färd med att lära sig mer om litteraturens värld och hon gillar att någon delar med sig av den världen, hellre än att läsa själv. Liksom i den närmaste svenska motsvarighet jag kan tänka ut spontant, ”Lust och fägring stor” av Bo Widerberg, kompliceras relationen betydligt - och når ett tvärt slut.
Men berättelsen är långtifrån slut där, och frågan är hur detaljerat det är värt att gå in på fortsättningen. Men kärnan i allt är egentligen här, tror jag: Tonåringen Michael har blivit några år äldre och studerar juridik, när hans lilla grupp inbjuds av sin professor att följa rättegången mot misstänkta kvinnliga krigsförbrytare från världskrigstiden. Och där är hon igen, Hanna, hon som gillar högläsning. När Michael hämtat sig från chocken börjar insikten gå upp för honom att kvinnan han kom så nära utan att verkligen lära känna, ruvar på en hemlighet som kan ha en avgörande betydelse för hur rättvisans kvarnar borde mala i det här fallet. Det vill säga, i en form av formulaiskt filmberättande skulle det kunna vara dags för raka spåret mot sensationella avslöjanden och dramatiska slutpläderingar där en förväntad utgång ställs på huvudet. Men det här handlar mer om människor och deras inneboende svagheter, såväl som mysterier. Hanna är inte helt enkel att greppa. Är hon ens på djupet en sympatisk person?
Hon växlar mellan skrämmande vardaglig insiktslöshet och något som kan se ut som total känslokyla eller brist på empati för alla utom för sig själv. Och som modell kan antagligen ett antal tusen medborgare i Tredje Riket ha stått, sådana som gjorde Förintelsen möjlig där, och tyvärr kan göra det möjligt igen. Där det hände eller någon helt annanstans. Kärnan, ja... Jag skulle säga att det här är Michaels film; hans reaktioner, hans respons på det som händer i perioder uppdelade i ett långt liv där andra mer 'normala' passager bevisligen inrymts men inte behandlas på djupet inom ramen för intrigen vi tar del av. Han spelas som ung av David Kross och som äldre av ringräven Ralph Fiennes. Aha-upplevelsen aktörsmässigt för mig är att unge Kross inte uppslukas i samspelet med Kate Winslet utan matchar henne med slående lyhördhet och förmåga att inte spela över när det finns risk för det, och inte heller bli alltför instängd och blank eller nollställd där det krävs starkare uttryck.
Regissör Daldry har tidigare svarat för bland annat ”Timmarna” med Meryl Streep och Nicole Kidman. Stämningen är bekant, den svårförutsägbara handlingen, melankolin och förkärleken för pianomusik - även om den här inte har samma dominerande (en del skulle säga överdimensionerade) profil som Philip Glass kompositioner hade den gången. Helheten är överhuvudtaget något att reflektera över, att låta sjunka in under en längre tid misstänker jag. Läsvärd, förlåt, sevärd och tänkvärd. Värdig.
I marginalen: ja, det är Lena Olin i två roller som en judisk överlevare från koncentrationslägren respektive hennes dotter i två skilda scener med ett betydande tidsspann emellan. Och ska något mer sägas om birollerna så är Bruno Ganz en vägvisare för både studenterna och publiken när han som juridikprofessorn betonar skillnaden mellan lag och moral som kompass för samhällen och civilisationer, och som påpekare av hur gråzoniserat allting är, samtidigt som känslor inte är avgörande ur ett moraliskt perspektiv. Det viktiga är hur man handlar i praktiken.
© Johan Lindahl2011-01-12