L.A. Konfidentiellt (1997)
Mer än en elegant stilövning
Welcome to LA! Det är 1950-tal, glamour, Hollywood och maffian är till synes på knä. Men, men... kallsvetten kryper under kostymerna och lugnet varar aldrig länge. Tre polismän står mitt i epicentrum på vulkanisk mark. Vincennes söker äran och fotoblixtarna, Exley är smart och spelar efter reglerna för att efterlikna sin far vid kåren. White vill minst av allt likna sin brutale far, men låter gärna nävarna tala i mötet med misstänkta våldsverkare.
"L.A. Konfidentiellt" är en film med närmast episka ambitioner, som först verkar en aning ansträngda. När allt är över har dock oerhört mycket mer än en elegant stilövning passerat revy. Intrigen räcker till en "Borta med vinden" och spänningen skjuter fart med sällsynt intensitet. Halvvägs kan vi inte lita på någon. Alla använder alla och lojaliteter skiftar i en handvändning. Överraskningar ligger ständigt på lur och sparas inte till sista kvarten som i exempelvis "De misstänkta". Filmen tvärvänder flera gånger med ett slags rytmisk regelbundenhet, utan att tappa fotfästet.
Lär vi oss något är det att LAPD (poliskåren i Los Angeles, givetvis!) hade en del interna problem redan på den gamla go... ja, tiden. Den ökända videofilmade misshandeln av Rodney King 1991 var kanske ingen isolerad händelse.
Så här dags i recensionen ska man världsvant referera till "Chinatown" som uppenbar förebild, och nu har jag uppfyllt den tunga plikten. Och tillägger att "LA konfidentiellt" är den bästa kloningen av det konceptet jag har sett. Svenska kritiker har annars varit mer reserverade ände amerikanska. Kanske för att vi inte har samma nära förhållande till drömfabrikens domäner i LA.
Men om filmen först ser ut som en färglagd hyllning till svartvita filmer så är svartvitt inte ordet när det gäller karaktärerna. De utvecklas under filmens gång. Kim Basinger fick Oscar för sin biroll som sympatisk synderska mitt i gråzonen av praktisk politik. Det kan hon väl vara värd, men minst lika bra är de två australiensarna Russell Crowe och Guy Pearce som snutarna White och Exley, kontrasterna som strävar åt helt olika håll i samma bransch. Vågade val - som tänder nya stjärnor? Finalen är för övrigt den svettigaste jag såg under 1998.
© Johan Lindahl2000-06-16