Cat People (1982)

Klassiker? Njae, men den har klös

3 russin

Atmosfär. Det kan betyda ganska mycket i en film. Och konsekvens, som i att försöka bibehålla samma grundstämning rakt igenom. 1942 gjordes en film med titeln ”Cat People” som jag ännu inte sett. 40 år senare gav sig Paul Schrader, känd som manusförfattare åt bland andra Martin Scorsese (”Taxi Driver”, ”Tjuren från Bronx” med flera) men relativt ofta även regissör, på en nyversion eller något som bara avlägset liknar originalet, enligt vad jag läst mig till hittills. Resultatet är, om inte annat, stämningsfullt i stora delar. Kritiken verkar handla mycket om själva storyn, och den är inte överdrivet komplicerad. Men det redan från scratch suggestiva anslaget, och den lilla detaljen att det här är folk som fattat att ljud betyder en hel del i berättandet, liksom min egen fascination för kattdjur, bidrar säkert till min välvilliga hållning.

Nej, något mästerverk är det inte. Men det är en film som legat och lurat ganska länge innan jag såg den. Från tiden när den var ny kommer jag ihåg David Bowies djupa stämma från titellåten med de lika suggererande upprepade stroferna ”putting out fire with gasolin”, regelbundet radiopluggad i program som ”Poporama” med Kaj Kindvall, om mina minnesbilder stämmer. Den spelas i slutet, för den som undrar. Bowie brummar väl en aning i början också, till Giorgio Moroders väldigt tidsenliga synthesizermassor - sådant som i sig kan skrämma bort en ny publik, men för en och annan av oss fortfarande levande Generation X-are kan väcka nostalgin till liv. Moroder är troligen inte världshistoriens mest geniala filmmusikmakare, men hans medverkan ger ändå filmen en egen röst, tidsbunden eller med ett annat uttryck etablerad i ett periodiskt sammanhang. Precis som i ”Scarface” säger musiken oss något om vad filmarna i stort velat åstadkomma. Humor är överskattad, exempelvis. Åtminstone ibland. Här saknas i stort sett helt befriande eller distanserande avspänningskomik (om man inte räknar Frankie Faisons galghumoristiska kommentarer i en försvinnande liten roll som mordutredare).

”Cat People” är alltså inte något att hänga i varenda världsmedborgares julgran. Det krävs att man tar konceptet på allvar i två timmar, eller sugs in i det inte helt lättköpta idébygget med katter och människor i skön men ofta ganska brutal förening. Och sugs med, det gör man av den redan nämnda atmosfären. Eller inte. Och då blir det här två bortslösade timmar i stället. Ärlighet varar längst. Vad är bakgrundsstoryn här då? Jo, en legend om människostammar som i fordom dagar ingick intima förbindelser med leoparder (främst svarta sådana) och därigenom skapade en ny blandras med speciella livsbetingelser. Att beblanda sig med vanliga människor på ett lika intimt sätt är förenat med komplikationer och behov av blodsutgjutelse.

Irena är inte fullt ut medveten om sin identitet (och inte vi heller när filmen börjar, men det är rätt uppenbart att hon kommer att bli det). Hon välkomnas till New Orleans av sin bror som förefaller ha en och annan hemlighet, samt en förmåga att försvinna samtidigt som ond bråd död härjar i staden. I samma veva dras nyanlända Irena till närmaste zoologiska anläggning och lyckas få jobb där också. Intresset växer ömsesidigt mellan henne och djurskötaren Oliver, men något hindrar henne, som det alltid gjort, från att komma alltför nära en man. Ja, där har vi grundförutsättningarna. Resten beror alltså, i övergenomsnittligt hög grad, på - atmosfär. Finner du filmens fascination för och tro på naturmystik med accelererande hög andel nudism nästan löjligt övertydlig, så har du möjligen helt rätt, men är framförallt på fel våglängd. Det ÄR nästan fånigt freudianskt och fixerat vid fysiska former och hur de kan förändras, men det är en del av paketet. Helt enkelt.

New Orleans är ju den stad i USA som kanske mer än någon annan symboliserar en kombination av historisk särprägel och oförutsägbarhet, ett ständigt närvarande mörker och en påtaglig dödskult i filmsammanhang. Den stämpeln är inte skadlig för den här filmen, som utnyttjar stadsmiljöerna och även de omgivande träskmarkerna för att väva ihop sin moderna syndafallsskildring i en skenbart civiliserad metropol med närliggande okontrollerade vilda vidder. Nastasja Kinski är en effektiv blandning av oskuldsfullhet och Mona Lisa-mystik som Irena, och den alltid ambivalente Malcolm McDowell passar väl perfekt som brorsan Paul, mannen som bär på familjehemligheten och väntar på att inviga den länge eftersökta systern (eller vad hon nu är i förhållande till honom) i vad deras existens egentligen går ut på. Och vad filmen egentligen går ut på, det finns det antagligen ett 100-tal likvärdiga svar på. Men den har i alla fall klös. Och, som sagt, en konsekvens mitt i kaos.

© Johan Lindahl
2010-12-17

DVD / Blu-ray

Jag utgår från en brittisk importupplaga från Universal med flera extrainslag. Dit hör en intervju med Paul Schrader, från tiden för inspelningen. Myter och visuell upplevelse är viktigare än storyn, betonar han inte oväntat. Bildkvaliteten är inte lysande, men det har kuriosavärde, trots eller tack vare att Schrader ger ett aningen...halvdrogat intryck. Och ändå lyckas säga en del intressant om sina bevekelsegrunder. Och den kvinnliga intervjuaren lyckas få in en fråga om auteur-teorin.

Intervju nummer två är gjord år 2000 och en äldre Schrader återger skeenden kring filmens tillblivelse med mer distans och efteranalytisk skärpa. Han tyckte det var intressant att göra något av en idé som inte vara hans egen, för omväxlings skull. Han understryker Fernando Scarfiottis stora betydelse för filmens visuella utformning, refererar till den medeltida myten om Dante & Beatrice och medger att slutet på historien är en smula, ja, 'perverst'. En grundtanke vid filmandet var också att leka med publikens förväntningar:
- Get them ready for sex and show them violence. Get them ready for violence and show them sex.
Dessutom får vi reda på en del om svårigheten i att träna leoparder och hur man skapar specialeffekter utan tillgång till CGI, till exempel hur man förvandlar kvinnor till kattdjur. Filmen kan för övrigt ses med kommentarsspår av regissören.
Originaltitel: Cat People
USA, 1982
Regi: Paul Schrader
Med: Nastassja Kinski, Malcolm McDowell, John Heard, Anette O'Toole, Ruby Dee, Ed Begley Jr, Frankie Faison

Genre: Mystery, Sex, Thriller
Teman: Djur som bråkar

Ingår i följande teman


Djur som bråkar




     

Dela |