The Social Network (2010)

Räkna dina vänner...

4 russin

I första scenen gör Marks tjej slut med honom, inte för att han är en nörd utan för att han är ett "asshole". De går på Harvard och Mark är lika besatt (OCD-besatt, enligt henne) av att komma in i rätt klubb som han är döv för hur fräna och tanklösa hans kommentarer låter.

Han näthånar sitt nyblivna ex och spinner planer på den sortens mobbingliknande sajter som gemene man alltid ondgör sig över när de kommer på tal vid fikabordet. I en handvändning, medans han simultanbloggar om projektet, har han byggt en sajt där tjejers snygghet kan jämföras medelst ett klick och lika snabbt har ryktet spridits och Harvards server överbelastats.

Fin reklam för skaparen av världen mest populära sociala nättjänst, inte...
Men Fejjan behöver nog, med 500 miljoner användare i skrivande stund, inte så mycket reklam och skulle nog orubbligt kvarstå som den kommunikationshubb den är om vi så fick veta att herr Zuckerberg (en 'oavsiktlig miljardär', för att låna titeln på boken bakom filmen) tänkte använda alla sina pengar för att skapa en tortyrkammare för kattungar. I nyss nämnda skrivande stund bereder sig webbjätten på att lansera sitt nya meddelandesystem, som eventuellt kan göra användarna ännu mer beroende. Liksom YouTube har Facebook blivit konsumentstandard helt enkelt genom att anammas av användarna, ännu mer än genom sina kvaliteter. Undertecknad 'finns förstås på Facebook' och russin.nu har förstås en sida där (om än styvmoderligt behandlad).

Men det sociala nätverket är ju inte bara ett webbfenomen, och filmen handlar om det i den vidare bemärkelsen. Om de fina collegeklubbarna, redan nämnda, som skiljer agnarna från vetet. Där folk rejtas och hänger ut sig själva på festerna, IRL så att säga. I en parallellhandling försöker Marks bästa (enda?) vän bli medlem i det finaste 'huset', med allt vad det innebär av nollning och märkliga uppdrag.

Men det är en nördfilm i den bemärkelsen att Marks bloggande, hörbart i voice-over, går in i geekigt speedad detalj på hur han går tillväga för att exempelvis sno ner en massa bilder från olika sajter till sitt projekt.

Visst är han ett snille. Geni, skulle väl vissa säga. Och han har sinne för humor: när ett par långa tvillingar stoppar honom i skolkorridoren efter att hans ratingsajt väckt ont blod frågar han:
- What can I do for you? Can I insult your girlfriends?

Och en skitstövel? Ramhistorien utgörs av bitska och ganska känslosamma förhandlingar med dem som känner sig snuvade av Zuckerberg. Snodde han idén? Är det så att Zuckerberg rentav vinner på att vara en asocial, självisk kille medans han motståndare är 'Gentleman of Harvard', och sådana stämmer inte folk. I alla fall inte snabbt nog. Och det är inte bara potentiella affärsbekanta som vill åt honom...

Nya och gamla stjärnor som Andrew Garfield (lågmält klockren som bästa vännen) och Justin Timberlake (energiskt klockren som Sean 'Napster' Parker, och om du inte vet vad Napster var så bevisas det ånyo hur snabbt världen rör sig nuförtiden) blandas med relativa okändisar i skådespelarkortleken. Jesse Eisenberg gör en totalt övertygande roll, oavsett hur många fler nyanser verklighetens Zuckerberg eventuellt besitter.

Runt halvvägs duggar garven tätare, med plats for ölpassningsslapstick, samtidigt som den synnerligen trovärdiga, nästan banala dramatiken tätnar. Håller två vänner på att bli ovänner? Say it ain't so... Med Finchers rappa, snygga berättande, Aaron 'Vita Huset' Sorkins lika rappa dialog och sin perfekta originalmusik av bland andra Trent Reznor känns det hela mer dynamiskt än vad som borde vara möjligt. Och mer engagerande.

Det handlar alltså inte om det eventuella problemet med att bli webberoende och därmed mindre verklig, om någon nu trodde det. "The Social Network" är ett elegant porträtt av ett millennium där nördar kan bli stjärnor och där vi lever på nätet, även om vi också har 'riktiga, aktiva liv'. Och om förlorad vänskap, - kanske inte för något så enkelt som pengar, utan av ännu mer barnsliga skäl.

Kommer du tycka att filmen är intressant även om du inte har ett Facebook-konto? Troligen, faktiskt. Kommer du vilja avsluta ditt konto när du lärt känna mannen / grabben som gjorde det möjligt? Gissningsvis inte, trots allt...

© Anders Lindahl
2010-11-17

Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia

DVD / Blu-ray

2011-02-22

Finchers mestadels hyllade film nådde USA-butikerna i januari 2011 i en universellt hyllad Blu-rayutgåva. Från bild- och ljudkvaliteten till intressegraden på extramaterialet har lovorden fallit i kaskader. Nu, cirka en och en halv månad senare, får den sin svenska release och jag har inget att invända mot och föga att tillägga till acklamationen.

Dubbla kommentarsspår (Fincher på ett, Sorkin och några skådisar på det andra), en långfilmslång making-of plus featurettes.

Att se en väldigt sansad Trent "Nine Inch Nails" Reznor diskutera musiken tillsammans med medkompositören Atticus Ross kan kännas lite surrealistiskt för någon bekant med hans mer extrema utspel och inspelningar, men alla blir vi ju äldre. Ett geni är han fortfarande, och grejerna i hans studio kan nog få många ljudtekniker att bryta samman i rena avundskonvulsioner. Att höra musikerna och Fincher plocka isär filmens inofficiella tema utan att ändå plocka sönder det är ungefär lika osannolikt fascinerande som filmen i sig.

Den tjugo minuter långa djuplodningen i Ruby Skye-sekvensen, med fyra parallella bild- och ljudspår som man kan hoppa mellan, är en sådan där användning av mediets möjligheter som faktiskt gör mig lite stressad. Vad missar jag nu på de andra spåren? Borde jag backa...?

Den Stora Bakomfilmen, betitlad med ett öga mot marknadsföringen av gamla "Lolita" gissar jag, är en grundlig genomgång av filmandets process som i högre grad än de flesta bakomfilmer man sett känns övertygande. De obligatoriska citaten om hur den och den 'har en unik vision' verkar nästan medvetet ha rensats bort, för säkerligen har någon av de intervjuade skådisarna sagt just detta. Och menat det. Istället ser vi Jesse Eisenberg lite besviket konstatera att ingen scen hittills varit lika intressant att filma som den första. Eller ser Fincher och Sorkin dividera om hårklyverier.... som förstås inte är det. Och givetvis är filmen så bra för att de inte ser detaljerna som irrelevanta. Fincher framstår inte som en drömmare och visionär, utan som en praktisk perfektionist som inte ens har den goda stilen att vara riktigt manisk. Han är engagerad men har total kontroll, skådisarna får stå för det mer personliga.

Att tvillingarna spelas av två personer men att man bara använder den ena skådisens ansikte är det inte alls säkert att du visste. Eller ville veta. Fast, det ville du nog. Vi har kommit en bit sedan Jeremy Irons spelade mot sig själv i Cronenbergs "Dead Ringers" och det mest imponerande var att de kunde köra exakt samma kameraåkning två gånger, så att han kunde gå bredvid sig själv genom en korridor. Nu byter man "bara" ut det ena ansiktet i efterhand och hoppas att skådisen som "förlorar" är lika storsint som Josh Pence.

Gott om andra intressanta upplysningar får man sig förstås till livs. Det är en väldigt köpvärd Blu-ray – nu har ni hört det härifrån också.


Originaltitel: The Social Network
USA, 2010
Regi: David Fincher
Med: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Justin Timberlake, Rooney Mara, m.fl.

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2010-10-22
Hemmabio: 2011-02-23





     

Dela |