När Harry mötte Sally (1989)
Klockren komediklassiker
Orgasmen på restaurangen. Så fick vi det ur världen; scenen alla minns och refererar till när filmen kommer på tal. Utan undantag. Jo, kanske. Men det är alltid roligare att generalisera. Faktum är dock, eller det är åtminstone min under lång tid ackumulerade uppfattning, att snart sagt varje scen aspirerar på storhet i sin genre. Det slösas liksom inte bort någon tid på något som inte betyder något, eller som kunde kännas som utfyllnad. Finns det något kritiskt att säga? Jag har faktiskt svårt att hitta orden för det, men jag kan ju alltid försöka med att en karaokescen med ett musikalnummer som antagligen bara amerikaner kan älska, kunde vara påfrestande för...mig i alla fall. Om det inte vore så att Billy Crystal och Meg Ryan sjunger så misslyckat så elegant (jag vet inte om Ryan egentligen kan bättre och gör ett utmärkt jobb i att övertyga oss om att hon inte kan, eller om hon verkligen inte kan och därmed bara är sig själv på ett lika övertygande sätt) och att övningen leder vidare in i en av alla dialoger som gör allting rätt. I det fallet genom att ingen vet vad de ska säga.
”När Harry mötte Sally” har nämligen gott om båda sorterna; utväxlingarna där alla fräser eller smidigt kläcker ur sig moderna visdomsord eller snitsigt formulerade kvasivetenskaper, liksom där allt står still och alla vill vara någon annanstans. Visuellt är det här inte så märkvärdigt, kan tyckas. Rob Reiner undviker att krångla till det eftersom det inte behövs. Men han lyckas använda split screen ett par gånger på ett sätt som både känns 70-talistiskt och fullständigt naturligt. Timingen är konstant klockren och Crystal har väl aldrig gjort en bättre filmroll. Frågan om Ryan gjort det heller. Det här var alltså i det skälvande slutet av 1980-talet då Rob Reiners namn var synonymt med pålitlighet och kvalitet. Senare har det svajat betänkligt, men det glömmer vi för stunden. Och kanske är det så att han måste ha ett manus utan fläckar, som det här av Nora Ephron, skrivare och regissör inblandad i allt från ”Silkwood” till ”Sömnlös i Seattle” och (tyvärr) ”Bewitched” häromåret.
Från Chicago till New York bilar de ihop år 1977 av praktiska skäl och längs vägen upptäcker de sig vara helt oöverens om allting, särskilt sådant som handlar om förhållandet mellan män och kvinnor. Kanske berikar de varandra genom sina respektive erfarenheter men i så fall skulle de aldrig erkänna det. Han är krass och rättfram till bristningsgränsen, på gränsen till cynisk i vissa avseenden. Hon är pedant, mer kontrollerad i alla sina uttryck och tar det mesta han säger som en förolämpning inte bara mot sig själv utan mot alla sina medsystrar på jorden. Och vänner kan de i vilket fall inte vara, eftersom män och kvinnor inte kan vara det på riktigt. Sex kommer alltid in i bilden, vare sig det 'händer' eller inte, förklarar Harry. Några år senare råkar de på varandra i myllret och ett slags - just det - vänskap växer fram, parallellt med att de söker lyckan i andra relationer. Men det fungerar inte fullt ut för någon av dem. Så vad betyder det för deras förhållande till varandra?
Alla byggstenarna har brukats både förr och senare. Men här klickar allt. Mellan duons öden och äventyr sprängs små vinjetter in med äldre par som berättar om sina möten och hur de lyckats hålla ihop under, oftast, flera år. De avsnitten ska för övrigt ha baserats på verkliga personers berättelser, men är agerade av... aktörer. Det finns mycket mer man skulle kunna tillägga, som att Bruno Kirby (1949-2006) och Carrie ”Star Wars-Leia” Fisher är lyhörda och rent lysande uppbackare av centralduon som de mest framträdande birollsinnehavarna. Att det är en kul detalj när regissörens mamma Estelle Reiner får äran att punchlina restaurangscenen med en av komedihistoriens mest citerade repliker. Det är för övrigt det enda hon säger i filmen. Och att det som sagt finns flera sekvenser värdiga att återge, analysera och bryta ner i sina beståndsdelar med freudianskt vildsint vällust (vad det nu egentligen innebär - jag är inte riktigt säker själv).
Men det här kanske är en film som betjänas bäst av en recension i samma stil som den utförts; förhållandevis kort, kärnfull och förhoppningsvis effektiv.
© Johan Lindahl
2010-12-07
Originaltitel: When Harry Met Sally
USA, 1989
Regi: Rob Reiner
Med: Billy Crystal, Meg Ryan, Bruno Kirby, Carrie Fisher, Steven Ford, Harley Jane Kozak, Kevin Rooney
Genre: Komedi, Romantik
