Van Diemen's Land (2009)
Den långa, läskiga flykten
Skådespelarna känns obekanta. Scenografin består, med undantag för ett par scener i början, av naturen själv. Rekvisitan består av en yxa och en allt blodigare säck. Musiken består av spartanska stråkar.
Men det känns inte bara som en budgetkompromiss. Hur annars skulle den här historien kunna berättas, om inte med väldigt enkla medel, en stor dos mod och en tilltro till historiens förmåga att fängsla i samma grad som den väcker avsmak?
Året är 1822. Platsen är Australien, närmare bestämt ön Tasmanien dit brittiska imperiet skickar sina allra minst önskade. Åtta män (engelska, irländska och skotska) flyr utan alltför stor möda från straffkolonin vid stranden. Plan A, att sticka iväg medelst båt, går i stöpet. Det enda kvarvarande alternativet, trots sina brister, är att skena ut i den gröna men märkligt livlösa skogen och hoppas att ledartypen Greenhill har rätt i sina påståenden om att de är på väg mot bebodda trakter.
Det finns en huvudperson, men vem det är skulle inte vara så uppenbart förrän mot slutet om man inte hade läst något om filmen eller den ganska kända historien bakom den. Historien är alltså sann. Eventuellt. Häng med till eftertexterna så kommer du förstå vad jag menar, om du tycker det är pinan värt. För "Van Diemen's Land" må inledningsvis kännas som ett möte mellan Terrence Malick och Werner Herzog men historien är brutal, på gränsen till en rysare om den mänskliga naturen.
Glöm surfarstränder och sol. Alla landskapets skiftningar under de regntunga skyarna känns lika ovälkomnande. Faunan verkar obefintlig, utom på natten då man kan höra nästan barnliknande skrik eller när en orm hugger till ur ingenstans. Med ett nästan iskallt tålamod, i ofta lika slående som behärskade bilder, förtäljs om hur åtta män blir allt färre, eller åtminstone bara ledsagar de kvarvarande i deras samveten och som rester i en säck. Kannibalismen är en så stor och tidigt presenterad del av filmen att det inte känns mödan värt att försöka göra någon hemlighet av den. Och en innehållsdeklaration är nog på sin plats i vilket fall som helst.
Jonathan auf der Heide har utvecklat en egen kortfilm med delvis samma skådespelare till det längre formatet och visst finns det möjlighet att avfärda en del klipp, eller åtminstone deras längd, som utfyllnad. Men i största allmänhet rör sig berättelsen framåt på ett naturligt sätt och den inneboende dramatiken skapar tolerans för långsamma flygningar runt flodens nästa krök och en återkommande voice-over på gaeliska.
Är det sevärt? Med sin kompromisslösa, morbida spänning är det i alla fall fängslande. Vad vi eventuellt lär oss om den mänskliga naturen är kanske inte så uppmuntrande, men det känns ärligt presenterat med plats för nyanser. Ellery Ryans foto är i sina begränsade färgskalor nästan magnifikt och Jethro Woodwards enkla musik gör stämningen mer spöklik än sensationalistisk.
Temat känns igen, från böcker som "Mörkrets hjärta" och filmer som "Aguirre". Ju längre bort från civilisationen vi rör oss, ju närmare kommer vi våra egentliga jag. För en del är svaret kanske en obehaglig överraskning, andra överraskar snarare genom att inte förlora sin mänsklighet. En underhållande thriller skulle jag inte kalla den här tolkningen av temat, men jag tror det är en du kommer minnas om du ser den.
© Anders Lindahl
2010-11-14
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Van Diemen's Land
Australien, 2009
Regi: Jonathan auf der Heide
Med: Oscar Redding, Arthur Angel, Paul Ashcroft, Mark Leonard Winter, m. fl.
Genre: Drama, Historia, Thriller
Hemmabio: 2010-11-03
Teman: Kannibalism
Ingår i följande teman
