Up in the Air (2009)
Livet i luften och pauserna däremellan
- Who the fuck are you?
Sparka folk är hans jobb. Specifikt just det. På ett snyggt sätt. Han får flyga mycket och även hålla anföranden på konferenser eller andra små 'gatherings' emellanåt. Favoritmetaforen är en ryggsäck och vad den kan innehålla. Vad han inte står ut med är att stanna hemma fler nätter i följd än nödvändigt. Över 200 flygdagar om året är livet för Ryan Bingham (George Clooney). Han träffar en brud i en bar på en av alla flygplatser som passerar revy och de jämför sina respektive arsenaler av kreditkort. Tycke uppstår. Båda medger utan problem att de tänder på statussymboler och gillar uppenbarligen existensen i perpetual motion.
- Det här är en av Amerikas mörkaste stunder. Det är vårt ögonblick...
Personalmöte på sparka-folk-specialistfirman. Den ekonomiska krisen lär inte minska behovet av deras tjänster för företagare som helst vill slippa den smutsiga byken själva. Men nya tider väntar även här, förändringar i metodiken som kan ruinera Ryans hela mödosamt uppbyggda raison d'être, i alla fall på de villkor han lärt sig älska. Det gillar han inte, särskilt inte när en ung tjej håller i yxan och föreslår mer digital kommunikation och färre flygtimmar. Uppkomlingen Natalie (Anna Kendrick) får följa med veteranen ut på fältet och se verkligheten. Hon får snabbt lära sig en del nytt om livet och dess irrationella, icke enkelt mätbara variabler, men hittar också hål i läromästarens livsfilosofi och vägval.
Här kan tidigt skönjas vilka spår som ska utforskas: Binghams kamp mot klockan i karriären, hans eventuella nya insikter om sin egen förgänglighet och kanske till och med umbärlighet. Men också hur han ska lyckas fostra en ung kollega vars idéer i hans ögon mest är skrivbordsprodukter. Är de det? Ni får väl se. Här finns annars inget överdåd av intrigerande och tvära kast utan mer av ett flöde, 'slice of life'-berättande och generationsmotsättningar med mera i affärsvärlden som kan föra tankarna exempelvis till ”In Good Company” häromåret. Fast den innehöll nog mer av just intrigerande, när jag tänker efter.
Även ett bröllop kommer in i bilden, en vanlig och användbar mötesplats i den här typen av filmer. Tyvärr är väl det segmentet det minst fräscha och insiktsgivande inslaget i ”Up in the Air”. Vet inte exakt varför, men jag upplever det som mer standardiserat och inte lika egensinnigt som stora delar av filmen i övrigt faktiskt är.
Det sägs att riktiga nyliga arbetslösa personer medverkar i flera av de scener där Ryan eller Natalie lämnar tuffa besked. Möjligtvis tillför det en dimension som inte kan definieras, men de klippen känns i alla fall ofta trovärdiga. Filmen i stort verkar aldrig sensationellt slående men mal på medvetet och med övertygelse. Samspelet mellan Clooney & Kendrick är också väl utmejslat, liksom den obestämda relationen mellan Clooney och Vera Farmigas lika karriäristiska eventuella syskonsjäl. Spelar de ett spel med varann eller är de ärliga? En del svar kommer, men inte alla... Clooney gör överhuvudtaget en nyanserad insats (där jag frestas att dra till något om 'slow burning intensity' men inte hittar en svensk frasering som har samma klang), troligen en av sina bästa vid sidan av ”Michael Clayton” och ”Syriana”.
Frågorna är inte inte precis nyuppfunna. Kanske inte de utvalda levererade svaren heller. Poängen med Jason ”Juno” Reitmans mogna men inte övermogna dramakomedi är möjligen att den visar på fler vägar till lycka och välmående än bara en. Och att man kan utvecklas men inte nödvändigtvis bli lyckligare och visare samtidigt. Erfarenhet är det man får när man inte får som man vill, sägs det ju ibland. Filmen visar också att arbetslöshet är en (just nu mer än vanligt växande) verklighet som har konsekvenser för de drabbade. Ämnet ligger självklart i tiden och de konkreta följderna för dem som skickas ut på gatan i USA är antagligen mer drastiska än i Sverige, trots ”packages” med tre månaders ersättning och andra tillfälliga bandage på de färska blödande såren.
© Johan Lindahl2010-11-01