A-Team (2010)
Ännu en mycket, mycket viktig film
Ett möte i Mexiko, dramatiskt sådant, fortsätter i vänskap och partisan-dito flera år framöver. Framförallt blir den efterhand sammansvetsade kvartetten en tillgång för armén vad gäller under-bordet-operationer, tills en dag, i Irak anno ganska nyligen. Pigga på mer äventyr åtar de sig ett uppdrag de uttryckligen avråds ifrån, att återerövra stulna pressplåtar för dollarsedlar. I processen blir de ovänner med ett gäng militära privatentreprenörer vid namn Black Forest. Just det. Ringer det några associerande klockor eller? Annars kan jag rekommendera Jeremy Scahills undersökande reportagebok om Blackwater (som senare bytt namn, i och för sig).
Att använda Irak som fond för den här sortens vildhjärneaction är givetvis en smula spekulativt. Men filmen är för svår att ta på allvar för att på allvar kunna skapa svårmod. Eller riktigt engagemang. Eller något riktigt överhuvdtaget. Det svänger. Det bullrar. Det smids ränker. Och allt detta i hög fart och med en slående frånvaro av normal samtalston. A-laget, anförda av en överste Smith, Hannibal Smith (Liam Neeson) blir emellertid utsatta för en komplott, vanärade, inlåsta och ivriga att rentvå sig själva när chansen uppstår. Vem som sedan utnyttjar vem och för vilka syften kan man försöka hålla ordning på medan bilar exploderar, flygplan störtar, salvor avlossas ömsesidigt och multilateralt mellan stridande parter varav de flesta kan tyckas tillhöra samma läger (CIA, DOD med flera förkortningar) men inte gör det i den här rövarhistorien. Vem kan man lita på egentligen...?
TV-serien som står till grund för spektaklet, den såg jag inte mycket av när det begav sig. Och det krävs inte heller nu. Uppenbarligen finns det planer på en uppföljare, det är inte överdrivet spolierande att nämna. Redan från början kan vi förslagsvis låta intellektet stanna utanför, och när en stridsvagn försedd med fallskärmar fyller flera minuters speltid med invecklade manövrer på helt omätbara G-kraftsnivåer, då är det svårt att inte tänka 'tar de inte i lite väl, även efter de här förutsättningarna...?'. Kul. Kan du ha. Koncentrationsproblem kan också uppstå när katt-och-råtta-leken valsar runt mellan världsmetropoler och allianserna skiftar värre än eftervalsperioden en svensk höst år 2010 (vilket jag bara följt per distans, men dock).
Patrick Wilson (”The Alamo”, ”Little Children”) är i alla fall förhållandevis behärskad och ambivalent som en CIA-agent med en egen agenda att dechiffrera både för oss och A-laget. Sharlto Copley (”District 9”) är överskruvad halvgalen pilot och avspänningskomiker under Neesons befäl. Jessica Biel gör sitt bästa för att slå sig in i testosteronvimlet och går till slut nästan att tro på, i den mån man kan tro på något som passerar revy i ”The A-Team” modell 2010.
Loud and Unclear. Locked and Loaded to the Hypermax. Vräkig, volymstark och vanvettig. Dessutom med en Mahatma Gandhi-analys jag aldrig mött förut och en kort ”Braveheart”-parodi. Allt detta och alldeles för mycket till. Är helheten större eller mindre än summan av delarna? Jag lutar tyvärr åt det senare. Filmen kör slut på sig själv men mitt i utmattningskampanjen finns putslustiga poänger. Det här kunde ha blivit klart bättre. Och ännu sämre. Men ser du den ändå efter den här konsumentupplysningen har du antagligen rätt förväntningar och behöver inte bli alltför besviken.
© Johan Lindahl
2010-10-27
Originaltitel: The A-Team
USA, 2010
Regi: Joe Carnahan
Med: Liam Neeson, Bradley Cooper, Sharlto Copley, Quinton ”Rampage” Jackson, Jessica Biel, Patrick Wilson, Gerald McRaney, Henry Czerny, Brian Bloom
Genre: Action, Thriller, Äventyr
Hemmabio: 2010-11-03
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
