Menace II Society (1993)

This is my truth, tell me yours

Jag har en viss sympati för de näppeligen superproduktiva tvillingbröderna Hughes. När jag tänker efter beror det allra mest på stämningsfulla Ripper-rysaren "From Hell", för sedan dess har det varit stiltje fram till den knappt godkända "Book of Eli". Och så är de förstås jämnåriga med mig, vilket ger lite bonus.

Det här var långfilmsdebuten, skapad när de var blott 21 år gamla. Jag vet, stavningen i titlen är illavarslande, likaså den helcoola, stissiga spännigheten hos flertalet karaktärer. Deras "astuffa" jargong blir hyfsat tjatig ganska så illa kvickt. Om någon dykt upp i en ful bil hade det förmodligen låtit ungefär så här:
"What yo bitch ass doing showing yo ass in dat bitching ugly-ass car, mothafucka?"

Med det sagt är snacket enligt de som vet tämligen verklighetstroget och det tillfälliga rekordet i antal "fuck" i en film vanns nog med schyssta medel.

Filmen har hur som helst sina klara poänger, filmad i varma "Do the Right Thing"-färger med ett uthärdligt antal tidstypiska stilgrepp - även om tidens mode ofta ger lite "so 90s"-känsla åt eskapaderna. Det börjar med en liten prolog om kravaller på 60-talet och etablerar snabbt att läget i Watts, L.A., inte förändrats på något positivt sätt sedan dess. Skåda, som varnande exempel, unge Caine (Tyrin Turner). Farsan var skjutglad knarklangare och sådan far...

Mentorn Pernell som sitter i finkan hjälper han indirekt genom att ta hand om dennes tjej Ronnie (Jada Pinkett, här innan hon fick suffixet "Smith") och son. Man undrar inte så sällan om han också är lite nerkärad i tösen i fråga. Ta hand om, förresten. Omdömet är inte bättre än att han tycker att det är lämpligt att visa femåringen hur man handhar ett handeldvapen, precis så som han själv blev undervisad i unga år.

Det är en hård plats, med plats för hård humor om någon ("Är det ingen som vill ha ostburgare?" undrar Caines störde kompis O-Dog när han skjutit en stackars knarkare med take-away-krubb i näven). Och Hughes-brorsorna fångar faktiskt hårdheten riktigt skickligt. Själva storyn börjar med att Caine råkar vara med när nämnde O-Dog spontanrånar en butik och passar på att skjuta ägarna. Övervakningsbandet tar O-Dog med sig för att visa för polarna. "Ni trodde inte jag hade det i mig, va!?" frustar han stolt när man ser hans korniga gestalt skjuta en obeväpnad person. Rånscenen har förresten klara likheter i sin uppbyggnad med Ludacris bilkapning i "Crash", där någon ondgör sig över en främlings misstänksamhet och sedan visar att sagd misstänksamhet var motiverad i just det här fallet.

Angående anklagelserna om rasism som ibland har riktats mot filmen, bland de oftast positiva recensionerna, så kan man väl konstatera att bröderna (själva med afro-amerikansk far och iransk-armenisk mor) medvetet tar sikte på det värsta med livet i Watts. Visst blir det lite BBQ och broderskap också, men det är sannerligen inget vackert porträtt de målar upp. Av hela mänskligheten, får man väl tillägga. De vita människor vi ser är brutala poliser och en mes som vågar sig till nejderna för att be andra begå brott han själv inte har mage till. Det är väl bara latinamerikanerna som får tillfälle att överraska positivt.

Jämförd med sin polare verkar Caine nästan lite normal, men det är inte så att han förlorar någon nattsömn över rånmordet. När hans kusin blir skjuten (en respektingivande tung scen med en ryckande, döende kropp som osnyggt och ocoolt visar våldets rätta ansikte) tar han förstås hämnd, men känner inget särskilt efteråt - inte ens någon större tillfredsställelse. Farmor och farfar som han bor hos verkar i stora drag känna till vilket liv han lever, och hoppas kort och gott att han ska skärpa till sig. De känner inget behov av att gå längre än till väldigt allvarsamt menade förmaningar, om de nu hade möjlighet till mer. Känslan man får är i alla fall att i den här världen får man räkna med att folk slår in på fel bana och kanske till och med mördar och har sig, men med lite tur så hittar de andra mål här i livet.

Kompisen Sharif har funnit Allah och skärpt till sig och vill få med sig den begåvade men kortsynte Caine till Kansas, av alla ställen. För fortsätter han som han gör kan det bara sluta på ett sätt. Eller flera, lika dåliga, sätt. Ronnie å sin sida vill ha med honom till Atlanta. Choices, choices...

På gott och ont är det faktiskt en hyfsat sedelärande historia. Mest på gott, får man väl säga. Inte på det sättet att bröderna Hughes injicerar mycket till moralisk uppbyggelse eller tydliga budskap i sin extremt våldsamma historia, utan mer i hur handlingar - intressant nog inte just de som man kanske trodde skulle få ekon längre fram - kan ha tunga konsekvenser.

Ju mer jag tänker efter, desto bättre känns filmen. Den är lite spännig, men den är också konsekvent och tar på sitt sätt ansvar för sig. Den känns lite daterad nu, men har - samtidigt som den tydligt påminner om sina egna influenser - också hunnit bli så stilbildande att skälet till att mycket känns igen är att andra filmare har inspirerats av Hughes-brödernas brutala berättarstil. En stark trea blir det, tillsammans med följande kryptiska quiz-fråga:

Vad har "Menace II Society" gemensamt med "Sunset Boulevard"?


FOTNOT
I huvudrollen hade bröderna tänkt sätta Tupac Shakur (som de tidigare gjort musikvideo åt), men det var visst kreativa meningsskiljaktigheter i vägen. Tupac sägs, kort och gott, ha anfallit regissörerna...

© Anders Lindahl
2010-10-13

Originaltitel: Menace II Society
USA, 1993
Regi: Albert Hughes Allen Hughes
Med: Tyrin Turner, Jada Pinkett Smith, Larenz Tate, Samuel L. Jackson, Anthony Johnson, Glenn Plummer, m.fl.

Genre: Action, Drama, Kriminalfilm

Sök