Mandomsprovet (1967)

Har inte stått emot tidens tand

”Mandomsprovet”? Ja, det är ju en kreativ tolkning av innehållet i Mike Nichols 60-talsrulle ”The Graduate” som fått den tveksamma äran att utgöra filmens svenska titel. Själv kunde jag inte se några mandomsprov i filmen men det kanske bara är jag.

Filmen kallas lite oförtjänt för ”klassiker” men att se filmen idag exponerar bara hur dåligt den stått emot tidens tand.

Dustin Hoffman spelar den unge studenten Benjamin, som ska vara något mellanting mellan ungdom och vuxen, men som för tillfället päser hemma i rika föräldrarnas villa. Förbjuden lusta uppstår mellan honom och fru Robinson, en cocktailsmuttande, uttråkad lyxhustru till en av föräldrarnas bekanta.

Tokigt strul börjar dock uppstå när Benjamin inser att en cocktailsmuttande, uttråkad lyxhustru kanske inte är helt rätt för honom, utan istället får känslor för Robinsons dotter. En dotter som av någon outgrundlig anledning även blir kär i honom, efter att han dragit med henne på stripklubb och nonchalerat henne en hel kväll.

Kanske låter jag en smula raljerande när jag beskriver handlingen i ”Mandomsprovet” men det är för att handlingen är så himla blasé. Är tanken att filmen ska beskriva överklassens perverterade baksida och att Hoffmans ”uppvaknande” mot slutet i filmen ska symbolisera någon sorts motreaktion, så känns det inte trovärdigt.

För det första därför att Hoffmans karaktär är så jäkla osympatisk hela filmen igenom, vilket rimmar illa med det eventuella budskapet. Hoffman ser dessutom ut att vara typ 40 bast, vilket inte bara känns felcastat med tanke på att Benjamin inte ska föreställa vara mer än strax över 20. Än värre är att det förstör de chockerande ”äldre dam förför ung grabb”-scenerna, de ser ju för katten ut att vara lika gamla. Jag har dessutom väldigt svårt att förstå hur många av karaktärerna tänker, främst vad som driver den extremt mjäkiga, viljelösa dottern i familjen Robinson, förutom unkna 60-talsvärderingar.

Ett par ljuspunkter är Nichols kreativa kameraarbete som förstärker den förändring vår protagonist genomgår. Den känns dock något malplacerad i den här typen av film - lite för ”seriös” i en film som kastar sig så mycket fram och tillbaka mellan lättsamhet och allvar. Simon and Garfunkels musik är förstås också en höjdpunkt, underbara klassiker som ”Scarborough Fair/Canticle”, ”Mrs. Robinson” och ”The Sound of Silence” har säkerligen bidragit till filmens klassiker-stämpel.

Problemet är bara att de här låtarna körs på repeat genom hela filmen, ibland körs samma låt till och med flera gånger i rad.. Uppskattar antalet spelningar av Scarborough Fair till minst fyra gånger - värre än tung rotation på valfri kommeriell radiostation alltså.

Sammanfattningsvis, unkna värderingar, osympatiska karaktärer, oengagerande story, men med trevlig musik och intressant foto. Mer än två skrumpna russin blir det förstås inte.

© Johan Hultgren
2010-09-18

Originaltitel: The Graduate
USA, 1967
Regi: Mike Nichols
Med: Dustin Hoffman, Anne Bancroft, Katharine Ross, William Daniels, Murray Hamilton

Genre: Drama

Sök