30 Rock - säsong 1 (2006)
Ja, den rockar
- OK, so you're not a lesbian. Duly noted, I'll correct it in your file.
Precis. Exakt. Tempostark. Minst sagt... Kultförklarad? Kanske i någon mån, som en av de inte mest sedda, men mest hyllade komediserierna på senare år. Själv hade jag bara sett något enstaka halvt avsnitt men trodde att det här kunde vara något för mig, som ”Studio 60 on the Sunset Strip” men mer utpräglat komiskt. Ungefär. Jag hade rätt, och sådant är alltid trevligt.
- Your name sounds Jewish. You must be important.
Tina Fey, med bakgrund hos Saturday Night Live och för två år sedan uppmärksammad som slående karaktärslik parodiker av dåvarande vicepresidentkandidaten Sarah Palin, är hjärnan bakom och ansiktet mitt i smeten. I serien spelar hon Liz Lemon, manusförfattare på en show på en kanal där den nye chefen Jack Donaghy vill se förändringar och ser till att åstadkomma dem när han kan. Ofta. Och här går det mesta fort. Jack berömmer sig av att snabbt kunna läsa av och analysera sina medmänniskor, eller snarare underlydande. Just det, han har ju makten och vill gärna påminna om det. Något slags mjukost-machiavellian kanske, för visst har han fått många av de bästa replikerna och levererar dem med bravurisimo. Det är ju Alec Baldwin, mannen som enligt en analys jag läste någonstans är så mycket bättre numera som regelbunden andrafiol än när han försökte vara Leading Man för 15-20 år sedan och inte hade riktigt vad som krävdes för att nå den Absoluta A-klubben där Harrison, Cruise och Hanks huserade. I stället lade han på sig några kilo och satsade på många osympatiska eller bara halvt tilltalande karaktärer, gärna med vass tunga och effektivt kontrollerad mimik. Stämmer ganska bra, väl?
Jack lejer bland annat omgående hiphop- och Hollywoodstjärnan Tracy Jordan (Tracy Morgan) som har rykte om sig att vara en smula, ja, galen. Och gör sitt bästa för att infria förväntningarna. Faktum är att han är skräckslagen inför att verka alltför normal och agerar därefter. Förnuftet får komma i andra hand. Och frågan är om han är riktigt frisk i mentalgärdet. Förmodligen inte. Jenna (Jane Krakowski) är den före detta fixstjärnan i showen, men nu känner hon sig hotad av nyförvärvet och spelar ut sitt register av manipulation (tyvärr inte alltid så slug och välriktad) och tyck-synd-om-mig-lite-grann-ibland.
- I am gonna get back at them, using my sexuality.
- Do you have any left?
Liz får ofta vara en medlare mellan olika fraktioner i staben men fastnar ofta med tungan mellan tänderna och svansen under bordet där också.
Kommersialism kontra konstnärlig integritet i reklamdriven TV är inget nytt ämne men hanteras rätt snitsigt det också. Överhuvudtaget är det bra driv och ingen synbar underskattning av publikens fattningsförmåga. Här är det många poänger som ilar förbi om man inte är på alerten. Ibland är det risk för överdosering av referenser till celebriteter man förväntas hålla god reda på, men inte alltid är så etablerade namn utanför USA. Så är det ju ofta med serier därifrån, och det är ingen allvarlig hämsko när det inte blir bärande för hela konceptet. Och de slänger gärna ur sig pikar om stora namn i förbifarten. Som Oprah Winfrey, David Hasselhoff, James Blunt, Condoleezza Rice och en hel garnison till. Men som sagt, det gäller att hänga med i den verbala slagväxlingen. Det är regelbundet frestande att stanna skivan, backa och repetera en del repliker för att inse vidden av dem och eventuellt försöka memorera dem. De flesta vanliga dödliga är inte så här rappa med tungan, men i en komedi kan de få vara det. Rentav måste vara det. Eller hur?
Liz borde väl ha känsla för timing som komikskapare, men verkar ha motsatsen - alltså usel timing - i sitt privatliv, på jobbet med kollegerna och överallt annars. Hon är smart och belevad men lagom neurotisk och har svårt med långvariga relationer. Inte så originellt det heller, men också där utmejslat med mer finess än genomsnittet.
- I am clueless about men, I am clueless about everything that's not about this show...
Gästspel är det många av, inte minst från SNL-stallet, alltså Feys gamla kolleger från "Saturday Night Live". Och Conan O'Brien, talkshowgrabben med den härliga frisyren och ostadiga arbetsförhållanden som korsar Jay Lenos vägar ni vet, han spelar sig själv i ett avsnitt. En Rachel Dratch verkar dyka upp i olika avsnitt fast i helt olika roller varje gång, bland annat som Elizabeth Taylor på stridshumör. John McEnroe! Den temperamentsfulle kombattanten på tennisbanan under Borgs och senare Wilanders storhetstider, visar sig som värd för ett inte helt genomtänkt programkoncept involverande guldtackor i väskor. Isabella Rossellini gör en temperamentsfull exfru till chefen (alltså Baldwin) och i samma avsnitt medverkar Paul Reubens som möjligen alltför inavlad prins, föremål för firande med societeten. LL Cool J dyker upp som den lättretlige rapparen Ridikulous. Dean Winters, den osannolike irländske överlevaren i fängelseföljetongen ”Oz” (den grymmaste i sitt slag, vågar man väl påstå) hälsar på ett tag som Liz pojkvän, inte alltid smidigheten själv han heller men han väcker vankelmod hos huvudpersonen. Som ibland nästan träffar den Rätte, men komplikationer måste uppstå - som en kvinnlig motsvarighet till exempelvis ”Frasier”.
Efter de här 23 avsnitten, om jag räknat rätt, så känns det frestande att leta upp fortsättningen. Tre säsonger till är tydligen inspelade och DVD-paketerade. Vänta, titeln väcker säkert frågor för de flesta icke-newyorkare, som det gjorde för mig. Det är uppenbarligen lokalslang för en gatuadress på Rockefeller Street. En annan viktigare fråga är väl hur mycket extramaterial som skickats med boxen. Svaret är tyvärr mindre tilltalande än det som resten av recensionen förhoppningsvis förmedlar...
© Johan Lindahl2010-09-29
DVD / Blu-ray
Recenserad från en brittisk Playback-utgåva. Svenska näthandlare uppger att den svenska Universal-upplagan innehåller extramaterial, men jag kunde som sagt inte hitta något här i alla fall.