Agora (2009)

Kunskap är makt - eller?

Storslagen tragedi på historisk botten, en historik jag själv (och förmodligen fler än jag) bara har vaga begrepp om. Vad hände egentligen i Alexandria i skiftet 300-400-tal, när det romerska riket var på väg att raseras men den egyptiska kuststaden fortfarande ansågs vara ett epicentrum för konst, kultur och kunskapsinhämtning? Spanske regissören Alejandro Amenábar, etablerad genom bland annat den högeffektiva husbesättarthrillern ”The Others” för några år sedan, gör ett försök att upplysa oss. Och han är skeptisk. Särskilt mot religioner och deras utövare, åtminstone under denna brytningstid det handlar om. Det är inte svårt att läsa in ett allegoriskt syfte och ansatser att provocera fram associationer till dagens konflikter, vilket brukar vara uppenbart med de flesta filmer som berättar om det förflutna. Inte sant?

Stora frågor, stora känslor, stora personligheter. Är det en stor film? Njae, någonstans stannar det i upphoppet vid en respektabel, medryckande och styckevis emotionellt engagerande film men det når inte DIT, till de höjder jag i alla fall hoppas att Amenábar siktade mot. Kanske är det hans aningen för behärskade bildspråk och det kraftfulla och kompetenta men i grunden konservativa kameraarbetet som dämpar entusiasmen. Det kan vara att Rachel Weisz, som kan vara så extremt närvarande i en roll, i huvudrollen som Hypatia inte tillåts att agera ut och göra henne till en person vi verkligen känner och känner med. Kanske är det så att det som finns att veta om denna Hypatia inte lånar sig till mer hjärtslitande närgången dramatik än så här. Kanske vill Amenábar berätta för mycket på en gång. Det är svårt att hitta direkta fel men många scener som skulle kunna locka fram 100-procentig koncentration och instinktiv inlevelse stannar vid, säg, 75 procent utan att jag riktigt jag kan avgöra var detta vacuum uppstår.

Hon är i alla händelser lärare i filosofi vid ett redan legendariskt läronäste i Alexandria i slutet av 300-talet och låter sina elever (bara grabbar, som det ser ut) leta sig fram till tänkbara lösningar på de stora mysterierna i universum. Är jorden ett centrum som andra himlakroppar rör sig kring och i så fall, varför stämmer inte avstånd och accepterade aerodynamiska sanningar med idén om att cirkeln är den fulländade formen för alla förflyttningar i rymden och borde vara det givna mönstret som gudarna åstadkommit? Medan den intellektuella, ofta introverta läromästarinnan fördjupar sig i allt sådant, drar det ihop sig till allvarliga konflikter i staden. De kristna som en gång kastades åt lejonen är nu etablerade och konfronterar de tidigare förhärskande hedniska kulterna i debatter på torget, med bokstavligen heta sammandrabbningar som följd. Och snart kommer svärden fram på båda sidor. Hypatia försöker hålla sina lärjungar, som bekänner sig till olika trosuppfattningar, utanför uppgörelserna men kan inte hindra att allt dras till sin spets och hon själv blir en av förlorarna, inte minst av den samlade kunskap som offras när biblioteket intas av en kristen folkmassa inställd på att rensa ut alla hedniska influenser.

Senare kommer konfrontationer mellan kristna och judar att skaka staden, medan Hypatias tidigare elever landar i olika läger och några av dem når maktpositioner i riket. Filmen växlar mellan hennes teorier om tyngdlagar och planetens förhållande till solen, idéer som som senare spriddes mer framgångsrikt (men inte utan motstånd) av folk som Kepler, Kopernikus och Galilei. Namn som Ptolemaios och Aristarchos jongleras ihop med begrepp som heliocentrism samtidigt som stadens öden avgörs av män som biskop Kyrillos, före detta filosofistudenten och sedermera prefekten Orestes, munken Ammonios liksom hans lärjunge, den tidigare slaven Davos. Både Orestes och Davos har i sin ungdom varit förälskade i Hypatia vilket inte är helt obetydligt för deras handlingar, vägval och de svåra dilemman de ställs inför. Några av alla viktiga gestalter här är historiskt dokumenterade, medan andra lagts till eller destillerats fram av dramaturgiska och pedagogiska skäl, framgår det av extramaterialet på DVD:n.

Vilka är värst i denna härva av religions- och kulturkrockar? Dåligt omdöme, stolthet och hetlevrade hårda män har definitivt ohälsosamt stort inflytande på det mesta som sker i metropolen under den här perioden, att döma av evangelium enligt Alejandro. De kristna framstår förmodligen som mest hårdnackade och obarmhärtiga, om inte annat för att de dominerar och sätter upp villkoren för de övriga grupperna. Och finns det något vi kan lära oss av den här delen av historien, som vi inte lärt oss av andra liknande avsnitt där dessa destruktiva mönster upprepar sig? Möjligen att vi inte lär oss så mycket alls, att makt korrumperar och personlig ryggrad är något väldigt, just, personligt. Om Hypatia står för förnuftets röst så finns det alldeles för gott om motsatsen, de som kan konsten att få med en folkmassa mot en annan folkmassa med vapen i hand. Filmen gör vissa försök att förklara hur de resonerar och vad som driver dem i en del välspelade scener som dock aldrig har utrymmet att gå på djupet med alla frågeställningar en sådan här skildring med nödvändighet väcker. Det är inte en uppmuntrande berättelse i stort, och exakt hur mycket den är färgad av regissörens egna uppfattningar (ateist, tror jag mig ha läst någonstans) kan diskuteras men jag upplever inte hans film som förenklad och förljugen i förhållande till standarden i genren. Snarare som mer komplex och obehagligt klarsynt om människans förmåga att förstöra hellre än att skapa, än som en pamflett för en särskild livsåskådning.

Den mest fanatiska falangen i filmen är väl parabolani, en grupp kristna munkar som först driver på konflikten med de traditionella polyteistiska kulterna och sedan fungerar som moralens väktare i samhället. Vad kan de jämföras med idag, beroende på i vilka länder och kulturer vi diskuterar? Ett flertal kandidater kan säkert vaskas fram utan ansträngning. Och de står inte för allt ont och oresonligt som tilldrar sig här.

Huvudpersonen själv är inte fullkomlig eller förskönande folkkär i alla avseenden. Åtminstone till att börja med uttrycker hon - antagligen tidstypiska - nedlåtande attityder om slavar, även om hon verkar ha ett varmare förhållande till några av dem än vad seden kräver. Intressant i sammanhanhanget är också att slavarna var en viktig del av rekryteringsbasen för kristendomen i det tidiga stadiet. Hypatia kan också verka avskärmad från verkligheten och naiv inför de förändringar som ständigt sker omkring henne, ibland alltför innesluten i sitt värv för att se det uppenbara rakt framför ögonen. Hon är dock medveten om att hennes position som kvinna och undervisare kan hotas av många faktorer, vilket är en anledning till att hon drar sig för giftermål. En friare avspisas med en metod som jag i varje fall aldrig sett på film förr; en nedblodad näsduk i present. Blodet, ja det är sådant som inträffar en gång i månaden hos drygt hälften av mänskligheten.

Wikipedia daterar den verkliga Hypatias födelse till någon gång mellan år 350 och 370, och döden i händerna på en kristen pöbel år 415. Hon anses vara den första ansedda kvinnan inom den matematiska vetenskapen, samtidigt som hon även undervisade i astronomi och filosofi. Om hennes egna religiösa idéer finns inget skrivet i sten, men bland eleverna ska mycket riktigt ha funnits representanter för olika religioner och hon lär även senare ha beskrivits av kristna författare som ett exempel på dygd och ärbarhet. Av andra som en riktig häxa... Och, ja, friaren som fick nobben med den blodiga trasan i hand är baserat på någon historiska källa. För övrigt finns ett typsnitt uppkallat efter henne: Hypatia Sans Pro.

Oavsett sina tillkortakommanden, som definitivt mer är resultatet av alltför konventionellt tänkande (lite paradoxalt med tanke på temat) än av bristande hantverkskunnande, så är ”Agora” en film att rekommendera för de som intresserar sig för historia, religion, politik och varför världen ser ut som den gör. Alla svaren får du knappast, men det vore väl hybris. Som de gamla grekerna skulle ha sagt.

© Johan Lindahl
2010-08-11

---

Tack till SF Video för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

Oanvända scener, som en 'spacad' introduktion med utdragen inblick i himlavalvet. En diskussion, där Hypatias far diskuterar dotterns framtid och kritiseras av en kollega för att tillåta alltför många kristna i klassen; en scen som kanske kunde ha bidragit till än mer komplexitet i den färdiga filmen. Så ock den utökade sekvensen med korta glimtar av parabolani-gruppens vardagsliv och samhällsfunktioner, liksom en biskops tal under ett rådslag där de politiska manövrerna exponeras tydligare. Här finnes även gallerier med bilder från filmen, trailers liksom en minutlång introduktion av Amenábar. Observera: den är på spanska, och jag lyckades inte få någon textning att fungera där, men han förklarar i alla fall att han tänkte göra en film om kosmos, vilket slutade med en film om händelser i det romerska imperiet, med ett personfokuserat perspektiv, men även om en hel generation och övergången från en civilisation till en annan.

Kommentarsspåret är även det på otextad spanska. Amenábar berättar vidare om en båtutflykt i Adriatiska havet där himlen var mycket speciell och inspirerande. Han ville också åskådliggöra hedniska ceremonier från den eran med samma omsorg som filmer ofta ägnar åt exempelvis katolska mässor, liksom maktkampen där de kristna först växte fram bland slavar och de lägre klasserna men fick övertaget över de gamla eliterna. Det var också viktigt att få med hur Hypatia tog emot elever med olika trosuppfattningar och han ser henne lite som en en Kristus-figur, med sina lärjungar, betoning på brödraskap och slutligen offrad av politiska skäl. Dessutom framhåller han att det fanns mycket av goda gärningar mot de fattigaste bland de efterhand så hårdhudade parabolani-munkarna. Överhuvudtaget är regissören ganska öppenhjärtig med hur mycket som är historiskt belagt och i vilken grad filmen spekulerar vidare. Ett manus på 200 sidor fick kondenseras och skäras ner kraftigt. Det framgår att han fått kompromissa och förenkla en hel del, inte minst av budgetskäl men även för att inte tappa tempo. Myrorna i vissa scener innebär en viktig symbolik, medan scener med stenkastning bekymrade filmteamet som var rädda att det skulle föra tankarna till "Life of Brian” när det inte alls var en komisk effekt som eftersöktes... I övrigt gör Amenábar associationer till nazitiden, islamisk fundamentalism och faktiskt Barack Obamas valkampanj där denne fick problem på grund av sin vänskap med en kontroversiell pastor - liksom prefekten Orestes i filmen misstänkliggörs för sina band till Hypatia. Jo, det märks att han tänkt till om inte annat. Framförallt undrar Amenábar varför ingen gjort en film om henne förut. För dem som förstår språket bidrar kommentarerna absolut till att förklarar vilken vision han själv hade och hur mycket av den som återstod till slut.

---

Originaltitel: Agora
Spanien, 2009
Regi: Alejandro Amenábar
Med: Rachel Weisz, Max Minghella, Oscar Isaac, Ashraf Barhom, Michael Lonsdale, Rupert Evans, Sami Samir

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi
Hemmabio: 2010-07-28
Teman: Romerska riket

Ingår i följande teman

Sök