Budbäraren - The Messenger (2008)

Hårda bud i förförisk skrud

4 russin

Inledningen är så stark och effektiv att jag blir orolig. Ska det här verkligen hålla hela vägen ut? Dessutom verkar filmen ha väckt högst varierade reaktioner (se IMDb:s diskussionsforum i ämnet om inte annat). Men atmosfären och det dramatiska händelseförloppet hugger tag i min uppmärksamhet omgående. Skönhet och en fridfull naturupplevelse avbryts abrupt av en olyckshändelse som på något sätt hänger ihop med vad som komma skall, flera år senare...

Fransmannen Nathan är då advokat på en byrå i New York, i färd med att fatta beslut om det är lönsamt att ta sig an ett fall med haitiska offer för en flygolycka där bolaget har snåriga ägarförhållanden och möjligheten till profit är tveksam. Nathan begår lite snabb huvudräkning och levererar sin dom... medan en mystisk man (John Malkovichs roll här, inte direkt överraskande) ser syner som han känner behov av att dela med sig av till den skeptiske karriäristen. Och fattas bara annat - här kommer en läkare från ett cancerinstitut och hävdar att den fullt friske Nathan bara har en begränsad tid kvar att leva på denna jord. Doktor Kay är nämligen en Budbärare, en av de utvalda som kan se vilka människor omkring dem som snart kommer att dö, och i bästa fall hinner kontakta dem för att ge dem chansen att förbereda sig. Ibland är det försent.

Det här upplägget; låter det lovande? I så fall kan det vara en film även för dig. Jag tror inte att alla tänder på konceptet, och även för dem som tycker sig se potentialen kan resultatet bli en besvikelse. Det finns mycket man skulle kunna anmärka på i ”The Messenger” som blivit den 'svenska' titeln på en film med det mer subtila och fantasieggande ”Afterwards” (eller ”Et après” en français) i original. Har regissör Bourdos bestämt sig för om han ska göra en thriller eller ett existentiellt drama, och hur realistisk vill han egentligen vara? Filmen är både suggestiv och melodramatisk; full av märkliga, till synes slumpartade sammanträffanden (om det nu finns några sådana) och Malkovich kan tyckas göra ungefär vad han alltid gör; halvviskar pretentiösa repliker och spänner svårutgrundliga utforskande blickar i sina medmänniskor. Men för mig fungerar det alltså. Jag sugs in i handlingen, rycks med av den effektivt stämningsförstärkande musiken och i en story späckad med tänkbara stölder och blinkningar åt andra filmer (eller TV-serier som ”Lost”) lyckas jag ändå känna en frisk fläkt susande genom rummet.

Och egentligen ställer Bourdos & co frågor lika gamla som mänskligheten själv, och som författare, konstnärer och andra artister formulerat i århundraden, för att inte säga årtusenden: Vad går livet ut på i grunden? Hur gör vi det bästa möjliga av tiden här? Och vad händer sedan? För att själva intrigen ska intressera krävs ett uttrycksfullt visuellt språk och en personlig värme som gör att eventuella hål i tapeten inte syns så väl eller helt enkelt inte betyder så mycket. Och jag vill hävda att filmen har hittat fram till sin kallelse. Sedan kan det ha hur splittrande effekt på publiken den vill. Antingen eller. Take it or leave it. Häng på eller stäng av.

Drömska minnesbilder sprängs in i den pågående handlingen och det är oklart var de hör hemma, och i vilket tidsplan. Det är nog meningen. Hur ser Nathans familjeliv ut just i detta nu och vad har hänt förut? Det framgår i alla fall tidigt att en kvinna spelat en stor roll i hans liv (Evangeline Lilly från redan nämna TV-fenomenet ”Lost” i en roll som först förefaller marginell men växer sig större). Och att det finns barn i bilden. Dr Kays cancerklinik adderar personligheter som kämpar med samma problem kring liv och död och kosmisk rättvisa, framförallt den 17-årige Jeremy som vet att han kan dö när som helst och inte har accepterat det. Budbäraren själv har också en stor förlust i bagaget och det kan möjligen vara den som format honom till den han är och det han gör varje dag.

- Ingen har makt över dödens timme, mässar han vid upprepade tillfällen.
Det är något som många av oss helst inte vill medge, och sett från en rationell synvinkel borde det givetvis finnas sätt att undvika dödens käftar genom eget ansvarstagande, uppmärksamhet och gott omdöme. Men är det andra krafter, ödet, som avgör till slut? Så kan man givetvis tolka det övergripande budskapet här men jag tvivlar på att det är det viktigaste. Snarare är det hur lite vi verkligen vet och hur sällan vi kan peka på exakt vems fel det är när något slår allvarligt fel, medan vi absolut kan göra mer av de vetskaper vi har. Just det, att sätta värde på dem vi har närmast och dem som behöver vår hjälp. Originellt? Nej, men det vore ju synd om det vore ett alltför ovanligt budskap. Att leva upp till det är en annan livslång utmaning...

© Johan Lindahl
2010-08-10


Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Källa: Atlantic Film

Källa: Atlantic Film

Originaltitel: Afterwards
Tyskland/Frankrike/Kanada, 2008
Regi: Gilles Bourdos
Med: Romain Duris, John Malkovich, Evangeline Lilly, Pascale Bussières, Sara Waisglass, Reece Thompson

Genre: Drama, Religion/filosofi
Hemmabio: 2010-03-31







     

Dela |