Vittne till ett krig (2009)
Skuldkris
- Det finns inga mönster för vilka som lever eller dör i krig.
Tillkännagivande inledningsvis i ”Vittne till ett krig”, en stark, välspelad skildring inte så mycket av krig, som av efterdyningar och -verkningar för någon som varit i det som betraktare och kommit hem igen med ett bagage som blir tyngre och tyngre för varje dag. Stark, sade jag, samtidigt som det finns något jag inte kan definiera glasklart men som hindrar den från att bli ännu starkare.
Snubblade över en recension där Colin Farrells insats beskrevs som något av det mest känsliga han svarat för i karriären och det kan jag väl skriva under på. Begåvning har han alltid haft, men den har inte alltid kommit till sin rätt. Här gör den det. Han är nedskruvad med tanke på omständigheterna, vilket gäller resten av ensemblen också. Christopher Lee inte minst, men hans roll får vi återkomma till. Allt börjar med att två polare och kolleger i krigsfotografklubben förbereder sig för en resa från Irland till Kurdistan. Året är 1988 och området är ännu en gång centrum för en uppblossande konflikt, den här gången med den irakiska armén, framgår det efterhand när vi lotsats in och fått lägesrapporter av den fältläkare vars arbete Mark (Farrell) och David (Jamie Sives) följer på nära håll.
Jo, filmen levererar en del kort historik och välbehövliga kontextualiseringar, samtidigt som vi tidigt förvirras av flashbacks (eller flashforwards) och redan anar att problem kommer att uppstå för korrespondenterna personligen. Och mycket står på spel. David har en höggravid flickvän och har börjat tappa motivationen för att konfronteras med så mycket misär som krävs, medan Mark fortfarande jagar Bilden, den där det smäller på allvar och nyhetsbyråer eller prestigefyllda magasin står på kö för att bjuda över varandra om exklusiv publiceringsrätt. Och när läkaren i brist på resurser rutinmässigt själv ger patienter nådaskottet efter att ha prioriterat vilka som verkligen kan räddas (en process kallad triage, vilket alltså är filmens originaltitel) finns det ju stoff redan innan den stora offensiven inleds. Men ska de följa med de kurdiska rebellerna in i lejonkulan, mot Saddams armé, eller inte?
Vännerna verkar ta skilda vägar och för Mark slutar det här äventyret med lindriga skador och några dagars återhämtning i lägret innan han tar sig hem till sin Elena. Hon inser dock snart att Mark inte riktigt är sig själv, och hans version av hur han fått sina skador har sina logiska luckor. Och var är David? Nedkomsten närmar sig och han har ännu inte återvänt. Vet Mark mer än han vill ge sken av? Det tror Elena som motvilligt kontaktar sin farfar (eller om det är morfar) Joaquin. Han kan hjälpa människor i kris, men vad gjorde han egentligen under Franco-tiden i Spanien? Det är något som förföljt henne och i sin tur behöver konfronteras. Världen är inte svart och vit, påminner han henne om innan han tar sig an sitt första nya fall på mycket länge. Och det är alltså här som Christopher Lee kliver in i handlingen och en berättelse som börjat verka lite formlös får ett fokus igen. Skuld, den existerar och måste ibland ses rakt i ögonen.
Filmen är intensiv inledningsvis och framförallt i slutet, där demonerna åtminstone bildligen ska drivas ut och sanningen ska göra den fångne fri. Så fruktansvärt originellt är det kanske inte, och skildringar av dem som själva skildrar krigsskådeplatser finns det flera av sedan tidigare, som i ”Salvador”, ”Harrison's Flowers” och... eh... ”Morgan Pålsson - världsreporter”. Vad tillför Danis Tanovic då? Kanske det terapeutiska perspektivet och betoningen på hur en som tillbringat mycket tid på många slagfält och inte tror sig påverkas av det, ändå tar stryk inombords och någon gång måste medge det för att kunna fungera normalt igen. Vad det nu innebär. Och så bidrar filmen med några korta historiska och storpolitiska inlägg att forska vidare kring.
- Jag kan inte så mycket om Kurdistans geografi. Visst var det engelsmännen som delade upp området?
- Ja. Varje gång du stöter på elände i världen är det oftast på grund av dem eller fransmännen.
Och peshmerga, namnet på de kurdiska patriotiska kämparna, det betyder uppenbarligen ”de som möter döden”. Men ingen möter döden, enligt den luttrade läkaren Dr Talzani som dagligen står inför gruvliga dilemman. Nej, alla vill i grunden vika undan när den närmar sig. Dock, till slut måste de flesta av oss ändå ge upp inför övermakten. Oavsett geografi. Som bekant.
© Johan Lindahl2010-08-07
Tack till SF Video för recensionsexemplar