Hope and Glory (1987)

Blitzen ur barnperspektiv

John Boormans "Hope And Glory" har vissa likheter med Ballards "Solens Rike", vars Spielberg-filmatisering kom samma år. I båda fallen handlar det om andra världskriget sett genom en ung pojkes ögon, där en känsla av äventyr kan infinna sig där en vuxen bara hade sett tragedi och fara. Inte för att filmerna själva är enkla äventyrsfilmer, men de blir onekligen intressantare genom det "unga perspektivet".

Det finns dock inte samma dramatik i Boormans självupplevda betraktelser av Blitzen och britten, det är mer ett porträtt av en familj i krig med fokus på hemmaplan. Lite som gamla TV-serien "Familjen Ashton" fast i filmversion, med högre budget, vackrare bilder och licens att säga 'Fuck', vilket vi för övrigt får lära oss är en väldigt speciell svordom.

Det handlar alltså om unge Bill (Sebastian Rice Edwards i sin enda roll), vars uppväxt blir dramatisk men som han på barns vis finner sig i med synbart liten ansträngning. Lite "Flugornas herre" (väldigt lite, men ändå) kan också skönjas i det pojkgäng som han ansluter sig till: lillgamla gangsterwannabes med högkvarter i ett halvt raserat hus. Det är för övrigt ganska många hus som består av en hög med stenar pyntad med några fönsterkarmar. Att se medelklassen streta vidare på sitt torra maner bland ruinerna är fascinerande. Men fasaden brister förstås lättare nu, folk säger saker de aldrig skulle ha drömt om i fredstid. Och gör och tillåter saker... Äldsta dotterns affär med en korpral (Jean-Marc Barr) hör till den kategorin, förstås. Det finns plats för humor mitt i förödelsen, både i kärleksfullt ironiska iakttagelser av det Brittiska Beteendet och i högst medvetna lustigheter från människorna.

Boormans son Charley spelar tysk pilot. Numera verkar han mest ägna sig åt farliga filmade mc-resor, med eller utan Ewan McGregor. Morfar George (Ian Bannen) är kanske annars den karaktär som har bäst kapacitet att sätta sig på minnet, tillsammans med sitt härliga hem vid floden dit familjen får flytta efter något så ironiskt som en helt vanlig eldsvåda.

Så oerhört händelserikt är det faktiskt inte, med tanke på förutsättningarna. Taglinen "The epic story of a world at war. And a boy at play." känns bara till hälften sann. Man skapar förstås spänning själv som tittare genom att kallt anta att vi kommer få bevis på hur krig alltid kräver offer, men Billy själv är föga förfärad. Det som till slut lockar fram en tår ur ögat är åsynen av hans smälta blysoldater.

"Hope and Glory" ger just av nämnda skäl en relativt unik ingång i en genre där oräkneliga filmer huserar. Den är förmodligen också den enda film där en britt i krigstid glatt hojtar: 'Thank you, Adolf!'


FOTNOT
Min favvo-Boorman förutom "Den sista färden" är episka "Excalibur". I en tidig scen här anar vi ett intresse för Arthur-myten hos regissören redan som grabb.

© Anders Lindahl
2010-07-16

Originaltitel: Hope and Glory
Storbritannien, 1987
Regi: John Boorman
Med: Sebastian Rice-Edwards, Geraldine Muir, Sarah Miles, David Hayman, Ian Bannen, Jean-Marc Barr, Charley Boorman, m.fl

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2010

Ingår i följande teman

Sök