Pacific (2010)

"I hope we get to kill every last one of 'em."

Avsnitten inleds med korta kommentarer från grånade män som var där. Samma grafiska form på titelskyltarna. Skådisarna i de viktigaste rollerna har långt ifrån stjärnstatus. Att det är en syskonserie till "Band of Brothers" är uppenbart från första början, vilket man noterar med belåtenhet. Tom Hanks och Steven Spielbergs mästerliga miniserie om amerikanska fallskärmssoldater i Europa är det ideal mot vilket alla krigsskildringar numera mäts – om avsikten inte bara är att fördöma kriget som fenomen. Den avsikten är giltig, men den är inte den enda avsikten här och samma respekt som serieskaparna hade för Easy Company återfinns här. Trots att även de här huvudpersonerna har som mål och uppgift att döda människor.

Skillnaderna mellan berättelserna är också uppenbara - inte bara i hur vädrets makter pinar soldaterna på andra sätt och i hur fienden känns ännu mer främmande här. Fokuset är, förenklat uttryckt, begränsat till tre marinsoldater samtidigt som det finns en ambition att förklara Stilla Havs-kampanjen i sin helhet med kartor och berättarröster. Det handlar framför allt inte om ett specifikt kompani eller någon sammansvetsad skara som vi följer genom vått och torrt. De tre med störst sammanlagd skärmtid och flest scener från hemmafronten, huvudpersonerna per definition, anländer inte samtidigt och deltar inte alltid i samma slag, även om deras vägar korsas.

Det hela inleds med lite bakgrund om Pearl Harbor och efterföljande ohejdad japansk expansion, med Toms egen berättarröst till gamla journalfilmer, följt av en tjusig och värdig vinjett på temat ritkol i närbild och soldater. Inledningsmusiken, som känns lite andefattig första vändan, hittar man snart värdet och värdigheten i. Det blir ingen presentation av träningslägret den här gången, bara några korta familjescener, ett tal till underofficerarna av en överstelöjtnant som för tankarna till filmen "Patton", lite båtsnack som presenterar de närmast stridande och så är vi framme. Vid Guadalcanal, ön vars namn många inte kunde uttala ens när de beslöt att den var strategiskt viktig.

Jag skulle väl inte kalla det en metareferens, men landstigningen blir som en ironisk kontrast till "Rädda menige Ryan" som säkert inte är oavsiktlig. Fienden håller sig dold, ansiktlös, och det dröjer innan det smäller. Inte olikt "Den tunna röda linjen", vars 'action' inleds på samma plats och vars huvudperson känns som en flummigare motsvarighet till Robert Leckie (James Badge Dale), den soldat vi träffar först i serien. Bob är en beläst katolik som vi sett stöta lite tafatt på granntjejen utanför kyrkan och som inte skrattar åt fiendens pina på samma vis som vissa kollegor.

Jo, det händer att amerikanerna beter sig osmickrande. Det är alltså ingen skönmålning av kriget vi ser, även om serien som jag antytt utgår ifrån tanken att de som stred gjorde det av rätt skäl och på rätt sida. För att få ut något av en sådan här skildring är det rent nödvändigt att acceptera att detta för det stora flertalet amerikaner är "the greatest generation", de som genomlevde depressionen och sedan gav sig in i något som för de flesta skulle vara övermäktigt. Och vann...

Men nu går vi händelserna i förväg. Den stora spänningsfrågan här, som i "Band of Brothers", är ju vilka av de vi stiftar bekantskap med som kommer leva länge nog att få läsa om bomben och kapitulationen. Vi vet inte vilka de pratande gamlingarna i början av avsnitten är, vi kan överraskas av döden på samma sätt som personerna på skärmen. Fast lite mer på distans förstås. Distansen är dock imponerande liten. När duktiga amerikaner använder den nya titelförsvararen till "största budget nånsin" så är det lätt hänt att man som tittare totalt kan förflyttas till handlingens mitt. Pengarna syns på skärmen och har inte bara använts till övertygande armador och tidsanda. Många stridssekvenser, särskilt mot slutet, är ambitiösa helvetesskildringar som andas både tid och möda i iscensättandet.

Men om den bästa scenen i första avsnittet var den där Leckies far frånvarande och pratandes om bilen säger adjö till sin son, så är det nog också stridslösa scener som sticker ut i avsnitt två, vare sig det är en patetiskt komisk betraktelse över magsjuka eller en efterlängtad kopp kaffe servererad tillsammans med oväntade nyheter. Det här med krig på skärmen, det vet vi ju att jänkarna kan, och kan se goda bevis på även i dåliga filmer. Det är lika mycket resten av historien, som känslan av att leva på lånad tid och ändå kunna garva åt eländet, som vi är ute efter. "Pacific" levererar den, på både väntade och oväntade sätt. Ett helt avsnitt kan gå utan att ett skott avlossas, som när de förunnas en lång vila i Australien och serieskaparna passar på att nyttja HBO:s friare regelverk med sensuell klass. Krigströttheten och hur den kan knäcka folk helt är temat för sitt eget minnesvärda avsnitt som med sin lervälling och uppgivenhet åtminstone kommer en bit på vägen att beskriva den där alienerande känslan av att slåss mot en obegriplig fiende på en helt främmande plats som verkar ha präglat Stilla havs-kampanjen ur den amerikanske meniges perspektiv.

Som Leckie uttrycker det i ett brev: "We have met the enemy and have learned nothing more about him. I have, however, learned some things about myself."

Visst krigas det, kort och gott, men serien är långt ifrån en oavbruten skottlossning. Striderna är för övrigt ofta kaotiskt snarare än häftigt skildrade, med meningslösa banzai-anfall rakt i gapet på amerikanska mynningsflammor, kanske i hällande regn för att öka på förvirringen.

Banzai-anfallen, en slags infanteri-förövning inför Kamikaze-flygningarna, återkommer ofta i soldaters vittnesmål och även här, inte omtalade med respekt utan förbryllelse - varför anfalla på det här viset om det inte finns någon strategisk mening med det? "Pacific" ger sig dock inte in i några djupdykningar i ämnet. Över huvud taget finns här inga försök att förstå det 'japanska Andra världskrigs-psyket', och kanske är det klokt. Att ge sig in i föreläsningar om självmordskultur och övervintrade samurajvärderingar inom krigarklassen är kanske inte den här serien rätt forum för. Eastwoods "Letters from Iwo Jima" tar oss lite närmare den sidan, om ämnet intresserar. Kanske är det delvis på grund av att Eastwood så grundligt behandlat Iwo Jima som serien nöjer sig med några intensiva och viktiga minuter där. Temat från "Flags of our Fathers" återfinns däremot i "Pacific" i form av John Basilone (John Seda) som tidigt får lämna hetluften för att i egenskap av Hjälte få fart på försäljningen av krigsobligationer på hemmaplan.

Den tredje medlemmen av huvudpersonstriumviratet är Eugene Sledge (Joseph Mazzello, fortfarande väl mest känd som lille Tim i "Jurassic Park"), som på grund av dålig hälsa till sin stora sorg missar början av kriget. Likt Leckie hör han till dem som riskerar att tänka för mycket (när han väl får ynnesten att ta till vapen för fäderneslandet) och som därför blir extra intressant att betrakta kriget tillsammans med. Att han och Leckie dessutom skrev om sina erfarenheter i böcker som jag blir sugen på att leta upp kan knappast klassas som en spoiler, eftersom det framgår redan i avsnittens eftertexter.

Vad ur faktisk historia som man väljer att berätta om säger allt om vad man vill med en film eller serie. Man kan förstås dra sina egna slutsatser men känslan jag får av "Pacific" är att det viktigaste målet med serien är att berätta hur det faktiskt var, snarare än att patriotiskt slå sig för bröstet. Respekten för de som stred är tydlig, men hindrar dem inte från att nämna det som andra hade sorterat bort. Vi ser dem oftast vresiga, bittra, rädda och plumpa snarare än fyllda av patriotisk iver.

"Det skrämmer mig fortfarande", säger en av de gamla marinsoldaterna redan i första avsnittets första minuter. En av de mer skrämmande aspekterna är väl hur krig kan få en att tappa bort sig själv, vilket mer än en av våra huvudpersoner alltmer verkar göra. Nästan tre avsnitt ägnas åt en liten oväntat välförsvarad ö som ingen hade brytt sig om ifall den inte varit en vadsten på vägen mot Japan. På Peleliu, som togs till ett högt pris till ingen som helst nytta, sinar humöret och ibland förståndet i en effektivt nedbrytande räcka scener.

Urvalet av de andra kombatanter vi ser känns respektingivande brett. Visst lär vi känna en omtyckt kapten (Ack Ack) lite bättre, en riktig förebild, men Eugenes konstiga kompis Snafu, som inte drar sig för att sno lite tandguld från döda fiender med kniven ser vi ännu mer av, och lär på sätt och vis också känna. Scenen när samme Snafu kastar småsten ner i det vattenfyllda, halvt bortsprängda huvudet på en fiendesoldat kan få det att vända sig i magen på även en härdad krigsfilmstittare, bland annat genom hur oändligt deprimerande den är.

Om "Band of Brothers" handlade om det brödraskap som kan uppstå i krig kan "Pacific" snarare sägas handla om de upplevelser som kan få en att känna främlingsskap mot hela världen, mot allt man trodde på. Det finns ett antal tillfällen då man riktigt känner hur soldaterna tänker 'ni kommer aldrig kunna förstå vad vi varit med om'. Mycket till psykologisk efterbearbetning erbjöds förstås inte dem som överlevde; vetskapen om att ha slagits på rätt sida ansågs väl fullt tillräcklig. "Pacific" påminner om det pris som de betalade, inte bara fysiskt.

Exakt hur bra serien är insåg jag nog först drygt halvvvägs. Det skiftande fokuset, blandningen mellan intensitet och lugn, kan först tyckas lite hipp som happ, men inget kunde vara längre från sanningen. Upplägget är intressant, rentav modigt, och när så det sista avsnittet ägnas åt avtoning och man till slut får veta vilka 'de gamla' är väntar en del överraskningar. Det är också en avtoning som likt serien i övrigt är känslomässigt komplex och respektingivande i vad den berättar.

"Pacific" är, sammanfattningsvis, inte något så enkelt som "Band of Brothers" i Stilla havet. Det är inte något att beklaga sig över. Sedd på sina egna villkor är den en stark upplevelse. Som gissningsvis kommer kännas ännu starkare när man ser om den.

© Anders Lindahl
2010-07-17

Originaltitel: The Pacific
USA, 2010
Regi: Jeremy Podeswa Timothy Van Patten David Nutter
Med: Joseph Mazzello, James Badge Dale, Jon Seda, Chris Milligan, Rami Malek, Ashton Holmes, Martin McCann, Josh Helman, Keith Nobbs, Toby Leonard Moore, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Krig, TV-serie
Hemmabio: 2010-11-03
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2010

Relaterat: Band of Brothers (2001)

Ingår i följande teman

Sök