Kopps (2003)
Brott lönar sig inte
Josef Fares har sagt att han med "Kopps" ville göra en röjig actionfilm, men att "det blev ändå rätt mesigt till slut". Mesigt ... ja kanske. Fast jag skulle nog hellre använda ordet trevlig. En trevlig, nästan-actionfilm.
Här finns inget av den lite tafatta lojhet som jag förknippar med ordet mesig och i viss mån mycket svensk film, där det inte känns som om man vet vad man vill. "Kopps" är istället snabb, energisk och känns som om den är ganska precis så som Fares tänkt sig den, oavsett hans egna invändningar. Förmågan att kunna skriva ett manus som ser roligt ut på papper och sedan få det lika roligt på duken är inte helt självklar, men finns här. För övrigt har Mikael Håfström varit med och skrivit manus, och här känns en hel del av det jag ändå gillade med "Leva livet" igen utan att den filmens mindre imponerande egenskaper kommer och stör. Oftast är de små, lågmälda skämten roligast, och de finns precis överallt, hela tiden.
Fares verkar slitas på ett roande sätt mellan att vilja göra hård action, vilket han mycket väl skulle klara av minst lika bra som exempelvis Anders Nilsson, och en avspänd insikt om hur tamt och löjligt livet kan vara. Här märks det ännu tydligare än i "Jalla! Jalla!"
I Högsboträsk begås inga brott. Byns fyra poliser lever en stillsam tillvaro, fikar på stationen, spelar poker med gamla tanter och fångar ibland in någon bortsprungen ko. Benny (Petersson) önskar att det skulle hända lite mer och drömmer sig bort i filminspirerade actionsekvenser eller gör ett spännande drama av att mata katten. Hans kollega (Fares Fares) är mer inriktad på att hitta en ny tjej, som i den inledande och komiskt antiklimaktiska blindträffen. Sedan har vi det gnabbande äkta paret (Ragnerstam och Kyle). Alla gillar de sina jobb, så när Eva Röse dyker upp och säger att stationen faktiskt inte behövs och måste läggas ner blir de så besvikna att de drar igång ett hemligt och inledningsvis blygsamt projekt för att bevisa motsatsen. Papperskorgar vandaliseras hänsynslöst, ett helt paket korv stjäls från snabbköpet med hjälp av den lokala alkisen. Sedan går det ännu längre ...
Roligast är kanske egentligen hur Eva Röses karaktär reagerar normalt och förnuftigt och aldrig låter sig luras, samtidigt som poliserna i princip beter sig som småbarn. Bara vi inte försäger oss totalt kan ingen avslöja vår bluff, verkar de resonera. Det finns något väldigt avväpnande i deras enfald, liksom hos hela filmen, som gör att man skrattar snarare än upprörs åt en polis som verkligen borde veta bättre, vilt skjutande omkring sig i skogen, skrikande amerikanska fulord.
Även om det alltså blir en del skottlossning och vi får se häftigheter som ett svenskt "SWAT-team" och en del med svenska mått mätt schyssta specialeffekter så briljerar "Kopps" mest i det snöpliga, i det lilla och löjliga. Där är den ofta lysande, mycket tack vare skådespelare som hittar rätt min och tonfall och gör det hela väldigt ... mänskligt, liksom. Det är inget fel att göra mänsklig film! Det är bara uttrycket som låter trist och grått.
"Kopps" är ibland väldigt fånig, inte riktigt alla skämt sitter perfekt, men det kan ändå inte bli mindre än fyra russin från mig. Man har helt enkelt för roligt när man ser filmen.
© Anders Lindahl
2003-01-28
Originaltitel: Kopps
Sverige, 2003
Regi: Josef Fares
Med: Erik Ahrnbom, Fares Fares, Christian Fiedler, Sissela Kyle, Torkel Petersson, Göran Ragnerstam, Eva Röse
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2003-02-07
Teman: GFF2003
Ingår i följande teman
