Solens rike (1987)
Fortfarande lysande
Meningarna går isär gällande vilken rulle som visade att Steven Spielberg också kunde göra Riktig Film. Om ni förstår vad jag menar... filmer som en viss sorts människor utnämner till Riktiga, som om definitionen var lika självförklarande som relevant.
"Purpurfärgen", hävdar vissa, men där var ju Whoopi Goldberg med. "Schindlers List", påstår andra, men den kom ju så sent som 1993. Det måste alltså bli "Solens rike" som officiellt informerade världen om att den cinematiske berg-o-dalbane-byggaren kunde göra filmer som inte var oavbrutet underhållande och där allt inte redde upp sig till det bästa för alla, men som ändå var uppslukande och kanske rentav berikande tittning.
Minst hälften av Stevens filmer har någon slags koppling till andra världskriget men den första som verkligen hade kriget som något slags huvudtema, "1941", var ett välförtjänt fiasko. En komedi som inte lockade till skratt särskilt ofta. Plan B var ett drama ofta avsett att locka till nedstämdhet, och det gick mycket bättre.
Men berättelsen, baserad på J.G. Ballards självbiografiska bok, är också både gripande och spännande. Jim (inledningsvis kallad Jamie) är ett priviligierat brittiskt barn i 40-talets Shanghai. Kriget mellan Kina och Japan har så långt inte nämnvärt drabbat västerlänningarna, som försöker leva som vanligt bakom sina stängsel, men med Pearl Harbor förändras allt och livet vänds, som det brukar heta, upp och ner. Jim skiljs från sina föräldrar och får växa upp fort.
En av filmens största tillgångar är Jims pratsamma, lite brådmogna nyfikenhet.
"Var är Gud? Spelar han tennis?" undrar han, och annonserar lite senare att han blivit ateist och därför slutat i scouterna. Man riktigt ser hur han super in allt han ser omkring sig, och får ögonkontakt med främlingar utan att fälla bort blicken. Han är inte blind för vad som händer runt honom, ens innan krigets konsekvenser når in på mammas gata (eller snarare föräldrarnas herrgård). Han har sina egna teorier om vem som kommer vinna mellan Japan och Kina och överraskar farsan med en plan om att gå med i japanska flygvapnet. Han är besatt av flygplan, vilket kommer visa sig ödesdigert. Som de flesta i hans ålder vill han ha äventyr - och han kommer få sin beskärda del.
Christian Bale blev egentligen känd redan här, och torde ha varit runt 13 år när han spelade in huvudrollen, men dröjde sedan några år med att bli superkänd. Hans tolkning känns hur som helst som något långt utöver "bra för en barnskådis"; hela filmen hänger på honom och han håller den uppe till synes utan ansträngning. Om det finns ett enda skådisögonblick i filmen som klingar falskt (vilket är långt ifrån säkert) så kommer det inte från honom.
Den stillsamma inledningen, i vad som kunde ha varit en bit av England placerat i Shanghai och populerat med kinesiska tjänare, ska förstås kontrastera mot fortsättningen men är också fascinerande på sitt lågmälda vis. Tumultet som sedan utbryter, med imponerande masscener och en blandning av perfektionism och galenskap, påminner om att Spielberg behärskade kinematografiskt kaos långt före "Menige Ryan". Sedan följer en kuslig sekvens, med musik inte så olik den i "Alien", ett tomt hus, spår i pudret på ett sovrumsgolv som berättar något slags historia, en oväntad örfil och en stämning som nästan snuddar vid den i "Gå och se". Ensamlivet i herrgården, där kosten snart består av konserver och likörkonfekt, presenteras i en ordlös sekvens, följt av en lika ensam exkursion ut i en helt främmande värld. Grabben i skoluniform på sin cykel som försöker överlämna sig till några skrattande japanska soldater och sedan stör inspelningen av en propagandafilm är ytterligare några av de bilder som Spielberg frikostigt öser över tittaren.
Och då är vi inte ens i det civila fånglägret än, det som man huvudsakligen förknippar med filmen. Vägen dit går via mötet med Basie och hans knähund Frank (kändast, väl, som Cypher i "The Matrix"), ett par amerikaner som hankar sig fram i staden. Basie är i John Malkovichs slöa skepnad en omedelbart minnesvärd karaktär, som roas av Jims vokabulär och belevade sätt utan att håna honom, och ibland avslöjar goda sidor utan att någonsin anstränga sig för att göra ett gott intryck. Det är en av Jims misslyckade planer för att göra sig oumbärlig för duon som leder dem i fångenskap, och så till slut till det där lägret (Soochow) där Jim får se gott om flygplan och efter ett drastiskt tidshopp fram till 1945 ränner runt som en skottspole, ägnar sig åt byteshandel och studier hos den uttröttade läkaren och hänger hos överlevaren Basie, som närmast äger stället. Allvaret och munterheten avlöser kvickt varandra men det framgår tydligt att killen trivs ganska så bra.
Det är en tillvaro präglad av livsfara, av meningslösa repressalier mot de civila för amerikanska bombanfall, men med plats för scener som man bara måste le brett åt. Och plats för snöpliga fall nerför hierarkin. Det är en hund-äta-hund-värld.
Det finns några berättelser som lyckas kombinera pojkboksäventyrskänsla med ett gediget allvar. "Flugornas herre" är en. Det här är en annan. Den gör intryck på en vare sig man är ung eller gammal, men man anar inte av några tydliga skikt i vad som ska vara riktat mot den vuxne tittaren och vad som skulle vara anpassat för de yngre. Att filmen åldrats så väl (för det har den alltså) beror delvis på att Spielberg inte haft frestelsen att peta in masscener, flygplan och annat med digital hjälp. Nog för att vissa lekte med datorgrafik redan på den här tiden, men det var ingenting man gjorde realism med. Så folksamlingarna är lika fysiskt närvarande som magnifikt filmade, och det gäller för nästan allt annat vi ser också.
Det är en sagolikt skön film att beskåda, där den uppåtgående solen som gett Japan dess flagga och epitet och därmed filmen dess namn ofta dominerar bilden. Någon fantastisk cinematisk fingertoppskänsla märks väl inte av i prologen, där rulltext och speakerröst förklarar basläget men Spielberg kompenserar med sann filmkonst av bästa märke när högst verkliga händelser får en märkligt mytisk känsla. Fina bilen (en Packard?) med maskeradklädda familjen i som tränger sig fram genom kaotiska gator. Jim som på skoj blinkar med lyktan mot en båt i kanalen och tror att det är han som får den att bomba hotellet. En stadion mitt ute i ingenstans, full av krigsbyte. Eller varför inte den magnifika sekvensen som börjar med att några tilltänkta kamikazepiloter dricker sake i gryningsljuset och slutar med ett amerikanskt flyganfall ("P-51, Cadillac of the sky!") där Jim får en överdos av intryck och nästan blir knäpp. Och så bomben...
"It was like God taking a photograph."
Redan de första rörliga bilderna, ackompanjerade av en gosskörsframförd sång som ofta återkommer i filmen, har den där mystiska stämningen: blommor och kistor guppande i vattnet, och en båt som plöjer rakt igenom dem. Magnifikt, lite overkligt, och samtidigt helt uppslukande.
Det är kort och gott en Riktig film, om ni förstår vad jag menar...
FOTNOT
Boken är inte hundraprocentigt självbiografisk, för den som undrar. Ballard själv blev faktiskt aldrig skild från sina föräldrar, för att nämna en viktig skillnad. Men det är ju liksom det författare gör: hittar på, gärna utifrån egna erfarenheter.
© Anders Lindahl
2010-07-14
DVD / Blu-ray
Warner har en dubbeldiscare med hyfsad bild och ett enda extramaterial, nämligen en 50-minuters making-of, gjord när filmen var ny. Här träffar vi förutom filmfolket J.G. Ballard och lär oss mer om den historiska bakgrunden. Intressant!
Originaltitel: Empire of the Sun
USA, 1987
Regi: Steven Spielberg
Med: Christian Bale, John Malkovich, Joe Pantoliano, Miranda Richardson, Nigel Havers, Takatoro Kataoka, m.fl.
Genre: Äventyr, Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2010
Ingår i följande teman
